Hur ska jag lägga upp det för att få ut bästa möjliga beskrivning av läget?
Kanske: ”Jag är inte intresserad” fungerar.
Så är det.
Intresset är lågt. Intresset flög till Madrid. Intresset har dött, för allt.
Jag behöver ett jobb.
Jag behöver ett liv.
Jag behöver en inspirationskälla.
Jag behöver något/någon att vara glad över/med.
Öl är inte gott.
Whisky är fruktansvärt.
Vin går inte ens att lukta på.
Mat är förjävla tråkigt.
Musik ger ingen nöje längre.
Allt ligger på noll.
Jag kräver förändring.
Det är väntan på morgondagen som är längst. Det är tur att jag har ”Bejeweled blitz” och en tvättmaskin som håller mig sysselsatt.
Varför ska alltid de bästa kläderna (ett par byxor, en långärmad skjorta och en t-shirt) vara skitiga när man som mest behöver dem?
Varför ska jag alltid få saker ogjorda när jag som mest behöver ha dem gjorda, helst igår?
Varför ska jag vara nervös när min nervositet oftast går ut över andra?
Varför ska jag…
Bejeweled blitz… det var det jag skulle hålla på med.
Man kan lära gamla hundar sitta, man kan även lära en finne från Östergötland att använda sig av normal svenska. Inte för att jag gett upp ”vart” riktigt än, men jag är på god väg att lära mig att inte skriva det.
Men hur som, det var inte det jag skulle prata om alls. Det var om hur det gick till när jag stal eller blev bestulen. Det är något som ni får avgöra. Och, innan jag börjar, det här är den enda sanna historien, den enda sanningen ni kommer att få höra. För hela händelsen är mörklagd från andra håll.
Jag hade en idé, en riktigt bra idé om jag får säga det själv. Det var något som verkligen låg nära hjärtat på mig. Något som verkligen skulle kunnat ändra min framtid. Jag hade blivit superhjälten på allas läppar. Jag skulle mer skrämmande än Batman, smartare än McGyver och mina fötter hade… i och för sig inte gjort ett bättre jobb än Chuck Norris fötter. Men försök ha lite fantasi och se mig som Det!*
Hur som helst, den här idén, vilket senare skulle bygga ut sig och bli en riktigt god plan, kom från ingenstans. Jag låg och gosade med min kudde, jag lovar att kudden kände sig riktigt nöjd där jag masserade in mina axlar i den, och låg och tänkte om natten. Jag tänkte så mycket att det till och med knakade till utanför fönstret då ett träd bestämt sig att lära en av dens (umm, hans, hennes, dens, dets?) gren en läxa. Jag tänkte så mycket att vinden bestämde sig att flytta på sig åt andra håll. Jag tänkte till och med så mycket att jag somnade.
Helt utan förvarning så kom den här idén farandes till mig. Hur jag skulle bli en superhjälte som skulle kicka Rambo i vilket Tekken-spel som helst. en superhjälte som skulle spöa Beckhams underklädesafficher med hästlängder. En superhjälte, med en skördetröska.
Ja, min stora idé att äga en skördetröska med vilken jag skulle förgöra all ondska som finns på denna planet. För jag är inte Superman, så jag kan inte bege mig utanför vår skyddande atmosfär. Det skulle vara jag och min skördetröska på (och av) vägarna. Det skulle vara en skördetröska värdig att beskydda Reinfeldt och resterande regering från pajkastning. Det skördetröskan skulle till och med vara värdig att beskydda Obama från alla glåpord han fått stå ut med.
Men, ack så vaknade jag. Och jag insåg att jag redan blivit bestulen på den idén. Det hände länge sen.
Så jag är inte riktigt säker om jag ska ta betalt eller betala för min dröm plan.
(ovan ett klipp från tuben, för er som sitter på RSS
tack till ReginaldShoe för klippet)
Jag surnade till lite kvickt, drog på mig en morgonrock och tog en rökpaus. Jag mår bra nu. Jag har ännu inte blivit stämd.
Och just ja, jag har inte slutat skriva.
*inte clownen
Det var ett bra tag sen jag skrev något om Whisky. Det var banne mig länge sen jag testade något nytt. Det var det i och för sig inte men för att få en dramatisk början på inlägget så säger vi att det var så. Den här gången skriver jag kort om anCnoc [a-nock], som i nöt, eller så betyder det ätt och slätt: Kullen.
Hur som helst: anCnoc är en Highland-/Speysidewhisky som är len och mjuk i smaken. Destilleriet heter så mycket som Knockdhu och är beläget vid kullen Knock Hill eller Cnoc Dubh som det heter på Gaeliska. Cnoc som betyder kulle och dubh som betyder svart, (vilket de flesta som lyssnat ordentligt på Thin Lizzy borde veta med tanke på deras låt ”Roisin dubh” [Svart ros]). Men vad menar jag med ”Highland/Speyside”. Nå, hur jag än letar efter information om whiskyn eller destilleriet så hamnar jag alltid på Speyside distriktet. men på själva röret så står det klart och tydligt ”Highland single malt”. Jag antar att maltet kommer från högländerna och det senare destilleras i Speyside.
Whiskyn då? Jo, den luktar inte intressant, det är som vilken Highland som helst. Tråkigt må tänkas, men det är före man satt tänderna i hur det smakar. För smaken är frisk, len, mjuk med en svag inslag av malt och nöt (inte kossa då). Lite cashew här och där bara. När man sväljer så ligger eftersmaken i ett bra tag, något som endast de bättre åstadkommer.
Ett stort minus dock: Jag ser ingen anledning till att köpa denna wirre mer än en gång. För så intressant var den inte. Man gillar den när man dricker, men risken för att den glöms bort är överhängande. Sen är jag mer en som hittar mina största favoriter i Islay distriktet. Så, hatar du verkligen Islay, testa denna. Gillar du Islay, som jag gör, testa ändå. Den är snäppet bättre än Highland parks tolva, snäppet sämre än de äldre.
Länge och väl har jag tänkt på hur jag skulle kommentera Rammsteins nya (NSFW) ”porr-video”. Och det enda som faller mig in är att säga: ”FAN!”
Det mesta av det politiskt inkorrekta såsom knulla hemhjälpen, borra sekreteraren, horor, shemales*, BDSM och sexhotell är som att tyskarna ger alla andra en lavett. En riktig lavett.
Jag kan tänka mig (såsom nef skriver [med bättre ord]) att många börjar klaga på att hårdrocken inte har världens vackraste kvinnosyn, när videon egentligen drar upp långfingret åt censuren och dagens ”skydda-barnen-samhälle”. Tänk hårdrock som 70-talets punk. Det anarkistiska och politiskt inkorrekta. Det drog-, sex- och religions-liberala. En länk i yttrandefrihetens långa kedja.
För vad är det för fel med att leva livet så som man själv vill leva den? Vad är det för fel med att fånga livet på sitt eget sätt? Vad är det för fel med frihet?
”So take me now before it’s too late. Life’s too short, I can’t wait.”
*Flake är shemale! (se själv: 3:36 & 3:38)
det finns folk som frågar mig varför jag inte tycker om Europe, ni vet, det ”svänska” pudelrocksbandet (vet du inte så suger du mer än stefan [ey! det är inte mitt fel!]). Här kommer förklaringen.
Europe är något som är lika vidrigt som Per Gessle, något som endast lever på att skapa skapa onehitwonders. Något som ska ”symbolisera sommaren”. Plus att ‘the final countdown’ ska bli så jävla sönderspelad varenda jävla nyårsafton. Och en personlig sak som har något att göra med nyåret (eller en begravning som är bunden till nyåret) som tar väldigt hårt mot mig (en anlednign till varför jag inte gillar nyårsraketer eller smällare). Ni har nog räknat ut dilemmat.
Det har alltså inte så mycket med musiken att göra egentligen. Men mer den personliga synen, den helt subjektiva åsikten som styr mitt ogillande med just bandet. Så länge man inte räknar med att skiten faktiskt inte är musikaliskt över huvud taget, utan mer ”populistiskt” (om det finns ett sådant ord), likt Gnissel, Winterdäck och Hellscream.
Läs inte fel, jag gillar kommersiella band också. Annars hade jag inte lyssnat på HIM, Maiden eller Imogen Heap för den delen. Det jag irriterar mig på är att varenda ”hit singel” (vilka oftast låter som skvalmusik-från-helvetet-a’la- BoomfunkMcs) ska vara ”det bästa som gjort ”hittentills”. När det egentligen är något som en femåring kunde ha skrivit (undantaget Winterdäck som alltid ska vara ett deprimeratt emo med ett rakblad halvt inskuret i ena handleden [poesi kallar dom det*]) på fem minuter.
Jag skulle verkligen inte kalla det ett ”hat” mot all pudelrock om finns, eller det Svenska som finns heller. Utan ett ogillade över det som absolut ”måste” gillas.
Ta till exempel Twilight-hysterin som pågår med vampyrdildos och liknande. Det går alldeles för långt. Ungefär som att man ”måste” gifta sig eller att ”man måste ha en partner för livet” eller att ”man måste tillhöra ett fack” (jag ber om ursäkt om jag förstått någon helt och hållet åt helvete). Jag hatar verkligen (ursäkta ordvalet) bögeriet kring hela samhällsidealet.
- skaffa ”quinna”
- förlova dig
- gift dig
- skaffa barn
- köp villa
- ha en volvo
- ta hand om en vovve
Det är det jag inte gillar med Europe. Att det är något som ska gillas om man är ”Svensk”, utöver de sjuka frisyrerna och dåliga musikskapandet (två subjektiva faktorer). Nej, ge mig något som är nyskapande och musikaliskt istället. Så som Mike Oldfield var 1973 (tpb [det ska vara flac eller inget]) med nästan 50 minuter underbar musik.
Ser ni skillnaden? Det finns ”musik” och så finns det musik, likt det finns ett ”liv” och att det finns ett liv. Enligt mig så låter Europe (inte det enda) lika bra oirginal som en sunkig cover.
*vill ni ha poesi så ska ni lyssna på Dream Theaters ”Wither” eller Sonata Arcticas ”Deathaura”
”Hur skulle du beskriva det du just var med om?”
”Ptja, sex.”
”Hur menar du?”
”Det är ungefär som sex.”
Så kan det låta när man för första gången gör något dumt, idiotiskt eller något helt och hållet oförsvarbart. Som till exempel i lördags då jag tog mig en tripp ihop med en polare ner till en skog med en klippa vid en igenväxt stig och klättrade lite. Det var första gången jag testade på det där, inte att klättra, men att klättra uppför en (nästan lodrät) naturlig klippa. En intressant upplevelse. Vissa har skrikit ut att det var bättre än sex, andra att det är jämförbart med sex och dittan och dattan. Ni vet hur det brukar låta, vare sig det är att ta första turen med en bil, motorcykel, fallskärm eller dildo. Vissa gillar det mer än andra och de flesta jämför upplevelserna med sex.
Förutom oskulderna såklart, de jämför det med den godaste smörgås de någonsin ätit.
Men, i alla fall.
Jag var iväg och klättrade en (cirkus) tjugofem meter hög (nästan lodrät) klippa. (”tänk på språket!!!”) Och jag överlevde, synd var ju bara att det inte vart så mycket av själva klättringen utan mer tafatta försök till att förstå utrustningen, kodorden och känslan av det hela. Utrustningen var den enkla biten. Rep, kilar, karbiner, selar, skor och allt annat som behövs. Kodorden tog lite längre stund, men till slut hängde jag med på vad ”klipp”, ”säkring klar”, ”lägg av” och allt sådant betyder.
Känslan då? Jo, mina vänner och fiender. Om du på öppen gata under en polisparad skulle gå runt omkring med en laptop med ett femtiotal torrents på nerladdning med en halvrökt joint inkörd i käften medan du med ena handen viftar med långfingret och i den andra handen håller ett bastardsvärd så kommer du någonstans i närheten av känslan du får när du bokstavligt talat lägger dit liv i någon annans händer. Du hinner tänka. Oh ja, vad du hinner tänka.
Visst, nu är det väl inte så många som upplevt scenariot jag målade upp nyss. För inte finns det väl någon som skulle komma på tanken att ladda hem något nu för tiden. Det är ju helt absurt. Därför ska jag måla upp en bild som alla har varit med om.
Tänk dig att du står och väntar på ett tåg. Du är tjugo minuter tidig och tåget är försenat (skyll på SJ). På tåget sitter din nuvarande förälskelse och din extremt nykära kropp bara vill få känna värmen från den andra. Du är så nykär och förälskad att inget kan lugna ner dig. Du väntar och väntar och spänningen bara stiger och stiger. För varje minut som går så närmar sig din kropp bristningsgränsen för vad en människa tål. Det blir helt och hållet olidligt att försöka stå still. Nervositeten ökar ”Valde jag rätt kläder?” ”Hur är mitt hår?” ”Hur kommer kyssen kännas?” osv.
Den där känslan. Den där adrenalinkicken. Det där som händer när din kropp får en chans att ställa om sig när hela väntan är över. Så känns det. Den där underbara känslan av att veta att man lever, att man känner och att det faktiskt finns något gott här i världen. Så skulle jag beskriva upplevelsen att för första gången klättra ”på riktigt”.
Och för de som håller på med CS, WoW, IRC, bloggar (eller något annat nördigt) kan jag försöka beskriva känslan med: Du har fått en AVI med din nya dator, det är bara att hämta på postens närmsta utlämningsställe.
