Jag har den senaste månaden gjort nada. Verkligen zip. Absolut inget och lite till av samma vara. Det enda som slukat upp min tid är lek och spel. För det första så är det WoW som tar upp näst intill hela min upptid och Metal Gear Solid 4 som slukar upp min nertid. Det ena ett fantasifyllt aväntyr bland vänner och annat folk och det andra för att få utlopp för mordiska tankar (och så säger de att spel inte är bra för psyket). Visst känner jag fortfarande att det skulle vara bättre om vissa människor fick huvudet genomborrat av en kula. Men risken för att jag skulle göra något sådan sjunker med varje virtuellt mord jag gör. Det måste väl ändå ses som något positivt, eller?
Jag försöker hålla mig uppdaterad men att leta fram en enda tidning, afk eller ej, gör bara att det labila som är jag endast blir mer och mer förbannad. Hur kan man till exempel glömma något livsviktigt? Det är inte samma sak som att glömma bort att man har tvätt hängandes i torkrummet för att dagen efter få en arg lapp inskickad genom ett fönster, med hjälp av en tegelsten, av sina grannar.
Nej, därför blir det inget av intresse att skriva något. Världen kommer vara lika mycket fylld med skit i morgon som idag. Och kanske har jag lyckats bringa upp lite ork till att ta fram skurhinken och disktrasan till i morgon. men för tillfället får andra se till att städa, för jag tar en semester nu.
I morgon bär det av till Huvudstaden. En Ålandskryssning med stopp i Stockholm ett par dagar efteråt är planen. Kanske jag också kan försvinna spårlöst, vem vet.
“Lysande!”
Så, ta er där bak! Jag lämnar er för tillfället.
När det inte finns mycket att skriva om, när man är less på internet eller när man bara inte har något vettigt att säga så finns det faktiskt något man kan göra. Och det har jag gjort (för någon vecka sen). Rensat lite i förrådet. Det ska denna historia handla om.
Det finns få saker som får mig att bli helt till mig. Alltså på riktigt riktigt. Ett av dessa saker är prylar i alla de former. Behöver itne vara något dyrt, nytt eller exklusivt. Det behöver inte vara vackert eller på något sätt praktiskt. Allt från gamla skivspelare från stenskivans tid till en klocka som endast visar binära tal. Det kan vara en gammal Norton eller Harley, en Gran Torino eller Trans Am. Det kan till och med vara en potatiskalare med ett massagehantag.
Men det som får mig att mest höjas till skyana är en sak som som jag på vippen vara att slänga med i skrothögen. En del av min uppväxt, en del av det som på många sätt och vis har format mig till den person jag är.
Jag minns fortfarande vilken lycka det var att vara ett barn med denna sortens leksak. Med denna sortens underhållning som ingen annan i kvarteret hade. Jag minns de lyckliga somrarna ihop med kusiner och släkt från nordens alla hörn och kanter. jag minns hur det var att sitta och vänta på att man kunde leka med denna sak.
Vad var det då jag hittade i förrådet som, enligt mig, är en sådan viktig sak för mig att jag känner mig mer tillfreds när jag pillar på än när jag… ja, gör vad som helst gentligen? Musik, öl, whisky, sex eller något annat kan inte mäta sig med den känslan.
Om ni svarar: “En gammal raritet, en gammal leksak, ett monster av elektriska kretsar och kassetband” så är ni på rätt spår. Svarar ni: “En Atari 130XE” så har ni helt rätt.
Men vad är det som är så intressant med den här saken då?
Först har vi minnena som jag gått igenom. Jag har spenerad mycket tid framför den här saken. Det är ingen höjdarmaskin på något sätt. Andra satt med sina C64or medan jag satt md min Atari. Andra hade disketter, jag körde med band. Andra hade något som alla hade, jag hade något unikt.
Sen har vi sjävla känslan att hålla i en gammal dator, om man ens kan kalla det så. Jag får nästan en religiös känsla genom kroppen när jag håller i något som är jättegammalt.
Inte nog med att datorn finns kvar, Tac-2 joysticken (den till höger) känns som om den vore helt precis lyft ur paketet den kom med. Bara detta kan väl ses som en bedrift då den är välanvänd. Bara detta fick mig nästan bli tvungen att byta byxor.
Men så är det ju så att en bandmatat atari inte är komplett med endast huvuddelen och spelkontroller. Man måste ju ha spel och något som kan läsa spelen. Och vad passar då inte bättre än Ataris egna XC12?
Lite synd bara att jag inte vet var felet ligger. För itne är livet så perfekt att man kan blåsa dammet av en gammal leksak, koppla ihop den och få det att fungera.
El matas in, den vaknar och alla kretsar och kort blir strömförande. men inget händer. Det fick mig att fälla en tår.
Så, glad midsommar på er alla. Jag dedikerar min midsommar till min ny-gamla döda leksak. Men finns det någon villig själ där ute som kan få liv i henne (ja, datorer är kvinnor) igen så tar jag gärna emot hjälp.
Jag finns både här nere bland kommentarerna och thetinwicked (på) gmail.com. Om det nu finns en klurig människa bland mina läsare.
Och här kommer det en timme i min hjärna komprimerad till sju minuter.
“Gomorron!” The boss sprang förbi med ett stort flin
“Pyttsan!” skrek jag efter honom. “Det enda goda med denna morgon var fyran whisky jag tog till frukost!”
Detta fick the boss att glida två och en halv meter över betonggolvet när han tvärnitade. Om han inte var så kraftig i växten så skulle jag kunna beskriva det såhär: Han såg ut som en hundvalp i en överambitiös jakt efter en studsboll när den försöker undvika ett krocktest med väggen.
“Va sa du?” Frågade han när han hämtat sig från chocken av att höra något så oväntat. Hans ögon lyste av stoltheten han kände över hur han med nöd och näppe räddat sig från kollisionen med ett pallställ.
“Du hörde mig!”
“Är du full?” Klämde han ur sig.
“Inte bara det. Ganjan jag rökte till den inledande komma-till-jobbet-kaffet satte verkligen fart på mig. Jag har inte känt mig såhär cool på år och dar kan jag lova.”
“Va fan? Erkänner du det såhär öppet så är du antingen sjuk i huvudet eller påverkad på riktigt. Blås!”
“Ha! Som att du skulle kunna tvinga mig blåsa, pissa eller ta blodprov. Du kan gå och undra hela dagen istället.” Jag gav ifrån mig ett litet flin innan jag fortsatte med “Annars kan du ju ge mig kängan.”
Lycka är ungefär vad jag känner idag. Rocken flödar, solen skiner och jag känner mig nästan som att jag flyger på moln. Det enda som fattas är ett ordentligt knu… *host* umm, eh… mys.
Det min sista arbetsdag på det här stället.
Fatta hur underbart det känns, inget ont mot företaget. För förutom (ha! tre ord som börjar på “för” på raken) det ena och det andra som är fel på stället så finns det inget jag klagar på.
En ny start med nya möjligheter väntar mig.
Det är inte någon hemlighet att jag gillar covers. En cover har ett annat djup i sig än vad ett original har. För den första är aldrig klar till 100%, det är därför allt uppdateras i tid och otid. En cover är alltså alltid bättre än originalet. Så enkelt är det… “Yeah right! Vem är det jag försöker blåsa egentligen?” jag börjar om från början istället.
Jag gillar covers för att:
1) Ett bra musikstycke behöver få hyllningar i form av bra musikstycken av sagda musikstycke.
2) ett dåligt musikstycke behöver bli ett bättre musikstycke.
3) För att det är så jävla kul att jämföra olika band/artister.
Stryk ettan och tvåan så har du vad jag tycker om covers i sin helhet. Jag tycker om att jämföra, se hur en poplåt förvandlas till ett hårdrocksmonster, eller tvärtom (med ännu mer dunka-dunka och pjiff-pjoff-ljud).
Stefan har i alla fall skickat mig en utmaning (som han fick av mymlan [som i sin tur fick den från Utrikesbloggen]) vilken går ut på att man ska hitta en galen cover. Och galen är vad jag är bäst på!
Först tänkte jag vara seriös och skriva något seriöst om hur galet många covers det finns på Bob Dylans “All along the watchtower“. Vi har till exempel Jimi Hendrix, Neil Young, U2 och Pearl Jam. Men ingen har gjort den lika bra och lika tung som Bear McCreary när han arbetade mer musiken till Battlestar Galactica. Den ÄR bäst av dem jag hört, hands down. Alla element i McCrearys version, från basslagen till de ryggradskrypande stängarna via den plågade rösten rösten… Jag ryser så fort jag tänker på låten, mest för att texten äntligen får det okulta den behöver från musiken.
Men, inte fan ska jag vara så seriös när det gäller en galen cover, för galet är ju det jag arbetar bäst med. Och när det är galet så ska det inte vara spex så som de flesta Finska band kör med. Till exempel Eläkeläiset och Leningrad Cowboys. Nej, det ska vara galet för att det är seriöst på ett ickeseriöst plan. Galet för att det bara blir galet, ett platt fall av humor som man själv inte räknat med att inte klara av att leverera. Humor i den höga graden att den som levererar skämtet stelnar av skräck inför vad det är som pågår. Inte som Children of Bodom med andra ord.
Det jag väljer är:
Originalet:
Javisst är det gamla Backstreet boys som härjar i skogarna. Frågan är hur man kan göra en så galet usel låt galnare? Jag har svaret, och den levereras i form av, enligt mig, det bästa bandet från Finland. Året är 2000 och HIM har precis blivit stora och känner sig inte riktigt hemma på den stora scenen. Något som nästan fick bandet att bryta ihop.
cover:
Den som sade att man inte kan headbanga till pop hade tydligen fel. *flin*
Tyvärr så orkar jag verkligen inte hålla på och skicka vidare skit nu så denna tar slut här hos mig om du, läsaren, inte känner dig manad vill säga.
Andra som gjort detta är:
enligt min humla
åsiktskanonen
Update:
Fan ta Kimmi som fick mig börja leta efter tyngre versioner av min valda låt? Humorvärdet stiger för varje steg som tas och det blir fanimig bara rockigare och rockigare för varje hittad cover på låten. Så, som en liten tribut till Kimmis “Tror den hade gjort sig bättre i betydligt tyngre version” kommer här två tyngre versioner.
Glamrock:
någon form av core:
När jag idag var på väg till arbetet en timme försenad så kom jag att tänka på något jag fick reda på i helgen och började jämföra det med små roliga fakta om vad som hänt runtiktring mitt eget liv. Helt onödiga fakta som ibland kommer uppskuttandes fram som en PCP-gödd kanin.
Det jag fick reda på var att jag fått skjuts av en väldigt nära släkt, för att inte säga son, till Lennart som inte får heta Pia. Jag fick alltså skjuts av honom från det soliga Motala, där skator är så moderna att de slutat skrika ut sina meddelanden och istället använder sig av mobiltelefonnätet, till det ännu soligare “mitt-i-mellan-tjällmo-och-godegård” (aka: mitt-ute-i-ingenstans-plus-lite-till).
Jag började i alla fall tänka på lite kul fakta om vad som pågått när jag växt upp.
1) Förutom skjutsen av en son till Pia-Lennart så är min hyresvärd inte som alla andra. Han är nämligen en han/hon från början. En riktig “hen” dvs. Förutom att han sträcker sig mellan 1,3 och 1,5 meter i höjd så har han extremt pipig röst och demonterar gräsklipparen, så att han ska nå upp till handtaget, så har han ett förhållande med en “släkting”.
2) En av mina tidigare vänners far har fått en resa betalad till Skottland för att hitta Loch Ness-odjuret. Låter kanske inte så speciellt men faktum är att denna research var början på myten om att Nessies unge bor i Vättern. Efter att ägget planterades där.
3) Många av mina vänner hamnar i en grupp som står utanför samhället. En är en supande präst, en annan är en försvarsmakts-punkare, en tredje är en rasistisk jugge, en fjärde klippte bort dreadsen*blänger elakt* för att försöka infiltrera kristdemokraterna, en femte röker braj för att han är överintelligent för sitt eget bästa och en sjätte sitter helst hemma vid sin dator med en öl i sin ena hand, en cigg i den andra och en snus uppkörd i käften. För att inte tala om den sjunde som är en kriminell punkrockande audiofil med en förkärlek till elektronik, möbelsnickeri och bergsklättring.
Visst, den tredje kanske var lite överdriven, men inte allt för långt från sanningen.
4) En av mina bästa vänner någonsin var ”på gränsen” till borderline. Varje dag var en ny dag med speciella överraskningar. Tyvärr så fuckades hela den vänskapen upp på grund av en småsak som bara växte och växte tills det liknade en kärnkraftsexplision.
Ibland undrar man varför man är som man är.
om någon är intresserad:
1) Mina “tweets” finns nu till höger.
2) Kommer försöka vara i Linköpings stadsbibliotek klockan 17:00 i morgon för att förtidsrösta.
3) Hoppas att alla har humor med tanke på det som publicerades tidigare i dag.
Jag kom att tänka på en sak nyss.
Pirater får ofta stämpeln “TJUV” inbränd i pannan av många. Låt oss nu inte gå in på hurvida en kopia är stöld eller inte. Det är inte det jag vill diskutera för där finns det lika många som tycker olika som det finns äggstockar Danmark, (fråga mig inte).
Nej! Det jag tänkte ta upp nu är lite psykologi. Inte någon helt vanlig “festtrickspsykologi” som att de flesta svarar hammare när de så fort som möjligt ska säga ett verktyg.
Varför får pirater/fildelare stämpeln “tjuv” är frågan? Svaret är inte så enkelt att svara på. Men här kommer en liten teori.
Alla vill få betalt för ett arbete, där finns inga undantag. Betalt i det här fallet behöver inte betyda pengar, det kan lika gärna vara något som stärker ens själ eller något liknande. Hur som helst så vill alla få något tillbaka för något gjort. En bodybuilder går ju inte till gymmet för att han inte vill få en “snyggare” kropp. Lika lite som en musiker gör musik för att inte få något för det.
Här finns nivåer i alla plan. En kanske nöjer sig med en lite svag tvättbräda medan en annan vill se ut som barbaren Conan.
Alla vill få betalt, så håll käften!
När vi nu har konstaterat att ingen gör något utan att söka personlig vinning för det så blir det mycket lättare att ta reda på varför det finns så många som stämplar “tjuv” så fort de hör att man fildelar.
Om vi till exempel tar artist X som gör egen musik för att tjäna pengar på det, stora pengar (Jag vet, visst låter det absurt!). Denna artist tjänar ungefär så mycket som det var tänkt med känner ändå att det borde finnas mer at hämta ut då han år efter år sett hur högt hans musik finns på ett par fildelningssidor och hur omtalad denna artist är bland fansen.
Det första X tänker på är att det fan måste vara fildelningen som gör att vinsten blir så liten. För ett sätt som han skulle kunna ha mer pengar på vore ju att själv sluta betala för något. En ny bil utan att behöva ge ut en krona måste ju betyda att X står utan den “förlusten” i kontot. När Xs tankegång börjar röra sig i dessa banor så börjar X rasa mot alla fildelare och startar krig för att de inte “betalar för sig”. X själv skulle ju inte betala för något om han inte behövde det.
Om ingen räknat ut vad det är jag ville komma fram till så kommer här en liten förklaring: Artisterna som skriker mest är de som är mest benägna till att inte betala för sig.
Nå, hur känns det att få “tjuv”-stämpeln?
Eller om man nu så vill:
1+1=1
Eller kanske:
Mixa ihop musik från en låt och sång från en annan för att göra en tredje låt.
Hur som helst, Rammsteins “die Sonne” och Korns “coming undone” blir här en låt.
Jag må vara ett par år sen, men jag tycker att detta var värd en bump.
