när motionen slår tillbaka

Igår, dagen efter den där promenaden jag tog, var ingen bra dag. Jo, det var det visst, men en del med dagen var inte bra. För den där promenaden jag tog dagen före igår, blev lite längre än vad den var planerad, så jag ljuger i min senaste v:logg. Det var inte halva promenaden vid Borenshults slussar, även fast det var den planerade halva promenaden… Jag kan svammla om det där så länge så att jag själv blir lite sur, så nu går vi vidare. Vad kan det ha varit som gjorde grdagen till en mindre bra dag?

Jo, den där promenaden blev lång. Lite för lång skulle det visa sig. Jag var väl ute och gick mellan två och en halv till tre timmar. Om inte det vore nog så gick jag ytterligare i ungefär en timme för att ta mig till andra sidan stan för at dricka öl. Så den där promenaden kändes dagen efter.
Jag vaknade på förmiddagen igår och kände en stelhet som jag inte känt sen… (wow!! starwars citat på G) ” I sense something, a presence I’ve not felt since…”

Var var jag? JO, jag har inte kännt träningsvärk sen jag började med den fruktansvärda sporten, Orientering. En stelhet som drog ihop låren, som gjorde så att min rygg tog i med sina sista krafter för att jag skulle kunna gå upprätt och att mitt huvud förvirrade sig in i glömskans trakter sökandes en lösning på problemet, som egentligen borde ha använts tjugofyra timmar tdigare.
Träningsvärk, ett underligt fenomen. Det är väl konstigt att vi människor behöver motion men att kroppen säger ifrån. Nåja, jag fick i alla fall tårta, kaffe och bullar igår. Svärfar fyllde ju 54 år, så då var det ju bara att bita ihop och snällt be träningsvärken att ta det lite lugnt och inte förr’ns idag komma på en ordentlig visit.
Och visst gjorde han det.

mata ne
/aku