following the wind

ääh va FAN!

Det är såhär texten blir när man skriver utan att tänka, uta att redigera och utan att bry sig om vad som står. Utan att bry sig om vad man skriver. Ett flöde av ensamma tankar som studsar mellan skallväggarna, så som en studsboll skulle studsa innanför jordklotets mantel om jorden skulle vara ihålig. Texten som ni ser kanske inte är så vacker, men den är ärlig.
Jag skulle gärna vilja kunna prata så som jag skriver. Vad är det som gör att jag inte kan göra det. Varför är jag mycket snabbare med vitsiga kommentarer i skriftform än i tal? Ett flöde av tankar som sprutar ut så som pisset gör när ni fått i er tre stora starka utan ett enda dassbeök.
Texten må vara ärlig, ofullständig. Men! Det är jag. Det är det ‘jag‘ jag är för tillfället, det är det jag som om någon sekund sen var något annat än det jag var nyss. För nya tankar ersätter de gamla. “[...]Gleaves and the Ingham leading them into death!“

Texten jag skriver här står för en förvandling, en ljusare tid, en mörkare sanning, någonting som slår gnistor. En eld sprider sig över det ‘jag‘ som ska begravas och glömmas. För att ersättas med en annan, icke oförändrad men olik mig. En text som får representera det nya gentemot det gamla, den representerar en födelse. En klar blick över hur framtiden ser ut, hur det förgångna format mig och hur det är.
Låt oss säga en text om lycka.

En flödestext blir inte alltid som man tänkt sig. Men det är väl det som är meningen med det hela. En text som bara är text, utan mening, utan början och utan mål. Men det gör inget, det rensar huvudet, det gör att man kan fokusera. Jag hoppas att det duger för tillfället.
Citatet föresten, ja den kommer från >detta<

mata ne
/aku