dag 3

Telefonen, en sån med snurrplatta, lät som en kyrkklocka när luren slogs på. Hen grät, två floder av tårar rann ner för personens kinder. Det var bara hen och jag hemma. Hen stod i datorrummet och darrade, jag satt i hörnsoffan och tittade inte på TV.
Hen börjar sakta medn säkert röra sig mot mig, jag blir stel. Väl framme sätter hen sig bredvid mig och om möjligt börjar hen gråta ännu mer. Jag får vara en axel att luta sig mot, bara barnet.

Your parents
Mina förlädrar har gått åt varsitt håll. Det här hände för nio, tio år sen. Men för mig har de varit skilda sen innan jag började i högstadiet. Det är sådant som händer.

Min mor är den jag ser upp till, även fast hon är huvudet kortare än jag. Hon är en stark kvinna, mycket starkare än man kan tro. Efter att hon träffade sin nya så har hon visat upp en helt annan sida än jag tidigare har fått se. En som vågar ta för sig, vågar göra nya saker, vågar skruva med bilen. Och när hon lyckas med det hon gick in för att göra så glöder det verkligen i hennes ögon. “Jag kan själv!”
Det är henne jag tänker på var gång jag hamnar i ordentlig trubbel. Och hon hjälper mig så mycket hon kan varje gång. Hon finns där, alltid. Men jag är lite ledsen över att jag har haft svårt att hålla kontakten med henne, även när hon praktiskt taget var min granne.

Min far och jag är inte de såtaste vännerna. Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva honom.
Uppväxt som bonngrabb så kan han mycket sådant som jag ser är en nödvändighet. Som ingenjör kan han mycket av sådant nördigt som är kul att kunna.
Han är min far, och med det så är han ett del av mitt liv.

i går: Your first love
i morgon: What you ate today