Skip to content

nostalgi, en oändlig plåga

18 februari, 2008

Musiknostalgi, en fråga som snurrar runt bland mina grå små alkoholskadade celler. En fråga som egentligen har en liten betylse, men som ändå känns viktig just nu, för min del. En liten tanke som etsar sig fast i min obefintliga hjärnbalk ju mer jag tänker på det.

Kan man bli nostalgisk av musik man hör som gjordes för >tio år innan man föddes?

Jag har lyssnat på många olika stilar av musik genom mitt knappt tjugofyra år korta liv. Jag har haft många favoriter bland all skit som producerats genom historien. Det vill säga, innan jag hittade det som, ända sen det uppfanns, har varit besläktat med våld, alkohol, droger, sex och antikrist. Men nu lämnar vi den diskussionen till ett senare tillfälle, jag vill ju bara reda ut det här med nostalgin.

I mina tidiga år var jag och snurrade i den finska musiken, närmare bestämt så hade jag min absoluta favorit bland min mors vinylsamling (ett femtiotal skivor), Frederik. Jag skäms inte för att säga det, för alla måste ju börja någonstans. Jag blir nostalgisk så fort jag hör en låt med honom, jag kommer ihåg mitt rum i den där gula plåtklädda villan. Jag kommer ihåg de där fula grönvita sjuttiotals-blommiga tapeterna. Jag kommer ihåg hur jag diggade och hoppade i mitt rum när jag lyssnade på den där skivan, som nu antagligen bara ligger och skräpar hos mor bara för att hon gick över till den blanka skivan. Fortfarande när jag hör honom, den där som ser ut som Hasselhoff (som jag stolt kan säga att jag aldrig hade hört innan 100-höjdare), så börjar mina ben dunka i takt med baskaggen. Det är jag inte stolt över!!!
Det är ju så att just den skivan inte är tio år äldre än vad jag är, så nostalgin finns där.
Efter Frederik så hittade jag en ny favorit bland morsans vinyler, Irwin Goodman. En finsk suput som inte hade råd med sin dagliga dos finlandia så han började med musik för att ha råd med lite koskenkorva och apelsinjuice (inte fakta!). Men suput var han, han levde för alkoholen, han dog av alkoholen, precis som stereotypen säger. Samtidigt så varvade jag med den svenska supergruppen som kan förväxlas med det där äckliga från havet, ABBA. Det var samma sak med båda banden. Inte är de skivorna jag rockade åt, som ger mig en nostalgisk känsla av… …jag vet inte vad, tio år äldre än vad jag är.
För att slå en knut på det hela, så blev det efter dessa tre favoriter en svensk hjälte som med långt hår technopoppade mitt liv så hårt att jag inte visste vad som var upp och ner. Jag pratar så klart om E-Type. Detta ger mig flashbacks till de där idiotiska mellanstadie discorna där man inte fick dansa med någon söt tjej för att man var annorlunda. Musiken hade jag i ch för sig inte så mycket för, men nostalgi ger det mig, på den tiden lyssnade jag mest på Simon and Garfunkel, vilket, på något knasigt vis inte ger mig de där känslorna som jag får av mycket annat. Det enda jag kan komma på är att det är musik som är tio eller fler år äldre än vad jag är.

Samma sak kan jag dra till med Black Sabbath, Led Zeppelin, Deep Purple och The Who. Inga minnen eller något jag kan koppla ihop med musik som är mer än tio år äldre än mig. Det är verkligen synd, för all den här musiken är ju så jävla bra. Enlig mig så har det inte producerats någon bättre musik. Är jag tio år för ung? Är det något fel på mig, för varje gång jag hör något som är riktig musik så knyter sig min mage så att det känns som om tarmarna är en tigerpyton som precis fått tag på ett byte den håller på och krossa. Mina armar får bulor och jag ryser genom hela ryggraden. Är jag född för sent, eller är det så att nästan all bra musik producerades för tidigt? Varför kan jag inte får en nostalgisk tillbakablick av den BRA musiken?

Ge mig ett vettigt svar så får ni en ros.

mata ne
/aku

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 19 februari, 2008 12:42

    Tillåt mig påminna utan inbördes ordning: the Corrs, Red Hot Chili Peppers, Gyllene Tider, Arvingarna (ja, det var syster-yster, men du kunde texterna utantill lika väl som jag!), GES, eJay-fasen, Seitsemän Seinähullua, och vad jag minns var det Irwin Goodman på ena sidan och Katri Helena på andra sidan av den kassetten, och nog minns jag att Michael Jackson var med på nåt hörn… … Let’s face it. Det där är nåt man får skylla på sina föräldrar. fast o andra sidan kan jag skatta mig lycklig som inte fastnade i Spice Girls eller Britney Spears-träsket (på riktigt menar jag).
    Som du märker klarar jag mig utan rosor 😀
    Till Ämnet:
    Jag vet inte riktigt vad du menar men: Någonsin tänkt den tanken att du inte får nostalgikänslor för att du aldrig har slutat lyssna på den bra musiken? Ge den nåt tio år så ska du se. Eller gå ut och upplev saker! ; Det finns anledningar till varför jag alltid kommer att få fjärilar i magen av ”Solitary Man”.

  2. 19 februari, 2008 12:53

    dino – Som med en spark i magen så förlorar jag luften. Jag kommer ju knappt ihåg att jag lyssnat på ‘the corrs’, men nu när du skriver det såbon komer jag även ihåg ‘d’. ‘GES’ fasen i mitt liv är inte mycket att orda om, fotbollstiden kommer som en flashback och bollen sätts i rullning. ‘RHCP’, ingen nostalgi alls. Det skulle inte förvåna mig om jag kommer ihåg ‘arvingarnas’ texter fortfarande. ‘Seitseman Senähullua’ måste jag ta och sno av vår mor, för jag har för mig att det finns en vinyl undangömd nånstans.

    Men du kan ha rätt i att jag inte får nostalgi av av det bra för att jag aldrig har slutat lyssna på det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: