Skip to content

jag är i otakt

18 april, 2008

eller så är det musiken som förändrats.

Jag har inte vart med i den här iPod-kulturen. Men på senare tid (en vecka eller så) så har jag börjat förstå alla dessa, som jag ser det, verklighetsflyende människor. (Make sence?) Jag har fått tillbaka min mobil, info till er som har följt det där, och i den mobilen så slänger jag in ett par låtar som jag lyssnar på när jag promenerar, när jag inte gör det ihop med någon annan. Don’t take me wrong here, jag har ägt ett par-tre stycken walkmans, ni som vet vad orginalet är, och ett par tre stycken bärbara CD-spelare och en minidisk i kassetbandsvariant (man var tvungen att spela in låtar, det gick inte att ladda in dom), så jag är inte ny i det här med att lyssna på musik när jag promenerar, men jag har glömt bort hur det är.
Jag gillar min minidisk, det var som ett litet steg tillbaka från digitaliseringen, även fast en minidisk är lika odigital som ett rostat bröd är gott orostat. Det som gjorde minidisken trevlig vara att, när man gjorde sin fyra-fem timmar långa spellista så var man tvungen att välja låtar som man absolut inte tröttnade på, men inte nog med det, man var tvungen att få in dessa låtar i rätt ordning, så att en låt inte förstörde stämningen för en annan låt. Hände detta så var man tvungen att börja om från början. Ungefär som med ett kassettband. Men som alla vet så fanns det ju bara upp till 90 minuter, så en utmaning vart det ju inte. Minidisken däremot, den gillar jag. Den satte prov på ens musikkunnande och planeringsförmåga. Det satte ens tålamod på prov då man förgäves försökte hitta den perfekta spellistan, den perfekta balansen mellan hård headbanging och mjuk kyssrock. Det är via en fyra timmars minidisk, som man med själ och hjärta spelat in, som man verkligen lär känna en persons musikintresse. Inte via en iPod.

Nåja, nu, eller idag, i morse så hamnade jag i otakt. Min beat kom antingen för sent eller för tidigt när jag gick och lyssnade på musiken i mobilen. Detta var jävligt irriterande, det blev bara jobbigt att gå när inte fötterna slog i marken samtidigt som halv eller helslaget kom dundrande genom öronsnäckorna in mot trumhinnorna. Det vart ansträngande att gå, det vart jobbigt att lyssna på musiken, men ändå så ville jag inte stänga av de underbara tonerna. Det blev en mardrömsstart för dagen. Min hjärna visste inte hur den ska bearbeta informationen som inrusande kom in och knackade på toadörren samtidigt som signalerna gick till benen att de antingen skulle gå fortare, eller ta det lilla lugna. Hade jag varit trummis så hade det varit en mardrömskonsert för publiken.

mata ne
/aku

Annonser
One Comment leave one →
  1. 18 april, 2008 18:51

    Det är då man ska leka musikal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: