fel av mig!

När halsen känns torr och klockan börjar krypa närmre midnatt (det låter som en vanlig start på mina midnattsbloggningar) så kan jag inte göra något annat än att undra på vad jag gör för fel. Fel i vad kommer jag till alldeles strax. Jag ska försöka börja på ett annat sätt.

Hej, alla glada midnattsugglor! Jag ska nu skriva lite om (alldeles för glatt och ljust för min smak, men va fan, jag kör på!) vad jag gör för fel när jag träffar nytt folk. Hur annorlunda, eller olikt, mina första intryck över annat folk är gentemot vilka de egentligen är. Jag kan väl, för att göra mig till en dåre och ett allmänt mobbningsoffer bland mina vänner, ta och skriva ner vad jag trodde om min goda vän SlipperZ i början. Detta var på den gamla goda tiden då skola inte var någonting någon brydde sig om. Den tiden då man satt på ett café och deppade till mörk musik i form av CD och freestyle, samtidigt som alla ”blonda” flickor tjattrade om sina problem så att halva cafégästerna blev förbannade över att någon skriker om sina tonårsproblem. Samma ”blondiner” försökte bräcka varandras problem. Det var den goda tiden då ingen förstod:
1. Vad det egentligen var som gjorde att man återvände till caféet varje dag.
2. Vad det egentligen var som gjorde att de där ”blondinerna” dag ut och dag in hade samma problem som de alltid haft.
3. Vad det egentligen var som höll en från att slita upp ett maskingevär och blåsa av ett par salvor åt det hållet tjattret kom ifrån.
Nåja, det var i alla fall på den goda tiden då man satt där på caféet och drack en massa kaffe, åt pommestallrik, med mild kebabsås och ketchup (visst låter det vidrigt!), och skolkade.

Nåja, det var i alla fall där jag träffade Slipperz första gången. Vad tyckte jag om honom då? Jo, det var helt tvärt emot det han är i alla fall (Han behöver inte känna sig ensam om det här, det finns ingen i min bekantskapskrets som första intrycket stämmer på), det är som att mitt verktyg är sönder. Jag tyckte att (jag säger ”hejdå” till alla nu. För snart kommer en vrålande galning med svärd och motorsågar i högsta hugg) Slipperz, han var en dryg liten skit. Högljudd, egoistisk och rent av dum huvudet.
Jag vet faktiskt inte vad det var som fick mig att tycka det i början, vad är det som får mig att tycka fel om alla jag hittils träffat. Mitt verktyg för första intrycket och verkligheten säger emot varandra, ALLTID! Det får mig att tänka på det där talesättet om att första intrycket är det viktigaste. Om det stämmer, varför har jag då inte andra vänner?

Jag tror att första intrycket bara är ‘bullshit’! Varför lita på något som inte betyder ett jävla dugg? Vad är det egentligen som vore så spännande med att kunna döma en människa på fem sekunder och ha rätt varje gång? Nä, jag gillar utmaningar, andra chanser och kunna ändra min syn över den komplexa människan. Ingen lik den andra.

Alla är olika, men lika värda.

mata ne
/aku