Skip to content

mi casa es su casa (eller: min dörr står alltid öppen)

2 juli, 2008

* Uppdaterad: En grupp saknades

Min dörr! Den står alltid öppen när det är fint väder. Med egen ingång till hemmet så blir det naturligt så, det är den största öppningen från in till ut och åt andra hållet. Min dörr, den står alltid öppen för objudna gäster, bjudna gäster och pizzabud. Den står öppen av ett par anledning, för att jag vill vädra ut det gamla för att få in det nya. Den står även öppen för att se inbjudande ut. Men hur reagerar besökare när de ser att dörren står öppen och de ska in dit?

Jo, det finns de som osäkert tar steg upp på verandan för att sticka in huvudet och hojtar till lite osäkert. Det är de här som jag ogillar mest, de vet inte riktigt om de är välkomna eller inte så de sticker endast in huvudet för att se om någon är hemma, som att jag skulle lämna dörren vidöppen när jag inte var hemma. Det konstiga med det här är att när man är så osäker så blir det oftast ett halvfattigt ”Hallå!”. Vilket man inte hör när man lyssnar på musik i vardagsrummet, för övrigt det enda rummet som inte syns från hallen (om man inte räknar dasset som ett rum).
Ni ska få ett litet tips av mig: Mi casa es su casa. Välkommen in, borsta av er skorna och kliv på. Vill ni ha kaffe?

* Familjen är svår. De kliver på utan ett ord. De kommer in, tar av sig skorna och överraskar mig i vardagsrummet med frågan: ”Kan man få sig lite kaffe?” Det jobbiga med det här är att jag antagligen står och dansar till skön metal och gör bort mig själv inför min familjs ögon. Visst, vi har känd varandra i hela livet (pratar om mitt), men det betyder inte att jag inte har ett liv som är mitt och inte ert. Men det är också charmigt på ett bra sätt. Ni har verkligen komit på hur man ska bete sig. Det ni gör är absolut rätt, det negativa borstar jag under den metaforiska mattan för att glömmas.
Mitt tips till er: Gör som ni alltid gjort. I love it!

Grannarna. De gillar jag verkligen. De kliver in i hallen med stormsteg, ställer sig där och hojtar till ordentligt så att det hörs. Visst, det fungerar, de är inte min familj, de är inte mina vänner heller. De har en obestämd plats i mitt liv. Grannar byts ut närhelst man flyttar, vissa av dem kanske är vänner efter erfarenheten andra är det inte. De kliver på oftast när det är något de vill. Till exempel: lämna tillbaka nyckeln efter en helgs kattvaktande eller blomvattnande. Eller kanske när de sitter ute på bryggan och festar till det. Då är de inte sena med att kliva in som de vill när dörren står öppen.
Till er ger jag detta tips: YAY! Gör det oftare!

Det finns en fjärde och en femte grupp också. Den fjärde är de långväga gästerna. De ställer sig på verandan och ringer på dörrklockan, kliver in och överraskar mig i hallen. Efter den långa resan så orkar de kanske inte ropa ett litet ”Hallå” för då kanske de dör av utmattning. I samma kategori hamnar alla deltagare som kommer på fest. Oinbjudna gäster som har tillåtelse att komma in ringer på dörrklockan innan de vågar sig in i min lya. Men in kommer de, glada i hågen.
Till de långväga gästerna säger jag: Min dörr står alltid öppen för er. Ni är alltid välkomna, det hoppas jag ni vet.
Till festgästerna ger jag tipsen: Är det fest så är det fest. Kom in för kvällen, vila era geniknölar och drick upp.

Den femte gruppen är de ovälkomna. De som ställer sig utanför för att försöka sälja dammsugare eller chokladbollar eller rent av försöker värva mig till Jehovas vittnen.
Ni kan dra åt…

mata ne
/aku

Annonser
One Comment leave one →
  1. 3 juli, 2008 9:14

    Gosh, det här var bland det bästa hittills…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: