Skip to content

förföljd av drömmar

29 juli, 2008

Jag har på senare tid varit angripen av lite konstigare drömmar. Jag vet inte riktigt om de klassas som mardrömmar direkt, men det är det jag kallar dem. De börjar så som drömmar inte brukar göra, med mycket historia bakom det som kommer hända. De börjar med glimtar av min uppväxt, det där oförlåtliga, det där jag inte pratar om, för att senare förvandlas till en myriad av färger snurrandes runt mitt ego. Alla färger är fel, bara fel. Löven i träden är rosa, himlen är limegrön och asfalten jag går på är vit, vit som renaste snö, med inslag av regnbågsfägade geometriska symboler.
Drömmarna handlar om mig, så gammal som jag är, på ett universitet jag inte satt min fot på, en högskola jag inte läst på. Jag är inte högutbildad, jag kom inte längre än genom gymnasiet. IRL hoppade jag av mitt favoritämne, matematik, för att jag hade mina dunster med läraren. Jag såg det som ett bra alternativ för att jag inte skulle tröttna på matematiken, logiken, där det finns regler man kan följa, till skillnad från livet där man skapar sina egna regler. Jag hoppade av när E-kursen började.

Mina drömmar handlar om en tid som inte finns, men det handlar om skola, om familj, om svek och konfrontationer. Det är jag mot en familjemedlem. Färgerna i drömmen gör det hela till en absurd upplevelse i och med att den jag konfronterar, den som gör mig illa, är helt svart, utan några drag att läsa, utan ett ansikte och utan en kropp. Bara svart, som en pupill, ett hål. Jag kommer att tänka på antimateria, något som inte finns men man vet att det finns där.
Jag konfronterar denna antimateria med ord, ord jag skriker ut där, utanför ”klassrummet”. Orden jag skriker ut är sårande ord: ”Det är DITT fel!”, ”Det är DU som gjort att jag blivit sån jag är!”, ”Det är DU som skapat det monster jag är!” & ”Det är det DU gjorde som bär ansvaret!”.
Till svar får jag, för varje ord jag skriker, ett slag eller en spark. Vissa av dem träffar, andra missar. Men ilskan i ögonen, ögonen som lyser fastän de inte finns där, är det som skrämmer mig. Ilskan i svaren jag får för mina ord är det som gör att jag vaknar kallsvettig, sårad och fortfarande känner slagen och sparkarna som träffat.

I ren panik börjar jag leta efter blod, blåmärken och skrapsår. Jag behöver veta, innan jag tar hand om migränen som gör att jag nästan spyr ner sängen. Migränen som gjorde att jag vaknade.

mata ne
/aku

Annonser
One Comment leave one →
  1. 29 juli, 2008 13:54

    naaww… stackare 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: