Skip to content

jobb och bloggning

18 augusti, 2008

Jag har tänkt länge och väl om det här nu. Det jag tänkte var först att skriva ett par kommentarer på ett par bloggar, men nöjer mig istället att göra såhär istället. Nu är jag inte så instatt i läget om vad det är som hänt, men jag tror mig ha en liten bild över det som diskutera(t)s.

Det är inte så ofta jag har något positivt att berätta om mitt jobb, men det hör till. et år på något vis skönt att få ut sina aggresioner på något genom att skriva ner det. Andra eldar upp lapparna, jag lägger ut det för hela världen att skåda. Det är som med det här med löneförhandlingar. Här på jobbet är det inte klart, lite för sent, lite för laglöst, jag är förbannad. Men det är inte det jag vill skriva om. Jag vill skriva om mitt bloggande på jobbet.

Jag spenderar 36 timmar och 36 minuter på jobbet varje vecka. Det är så lång min arbetsvecka är. Tre pass på tolv timmar och tolv minuter. Då blir det ett naturligt val för mig att blogga lite på jobbet och det är här som min kreativitet letar sig ut via mina fingerspetsar. På grund av att det inte är ett så stimulerande jobb om nätterna. Oftast när jag är här så blir det långa väntetider mellan detaljerna som ska göras, när maskinen sköter jobbet. Och efter, hur länge är det nu, tre år vid samma maskin så är det rutin det som görs. Jag skulle kunna göra det här med förbundna ögon. Så, för att stimulera mig lite så bloggar jag. Jag försöker komma på något löjligt, till exempel det där med hur man skalar mandariner, och skriver ett par väl valda ord om ämnet.

Min arbetsplats är som de flesta. Folket kommer hit, gör det de ska, snackar lite skit, ljuger lite och går hem. Vissa av oss revolterar i det tysta med hårda ord mot ledningen som i många fall inte gör godkänt ifrån sig. Det är som det är på de flesta ställen. Oftast bra, ibland skit. Det är när det är skit som jag höjer rösten ut mot världen och försöker lugna mina nerver utan att behöva sätta mig i rökrummet och det är bra, för då rullar maskinen på hela tiden, företaget går med vinst och jag blir gladare.

Men vet de om att jag bloggar? Jag tror att de gör det. Det är ju inte så att jag går runt med stora plakat där det står: ”the ‘t’ in wicked – rants and stuff about anything and nothing ” eller ”Oy! För fan! Min blogg, den är skitbra! ”. Jag spatserar inte runt och pratar om min blogg för jämnan heller, men jag tror att vissa vet om det. Min arbetsledare har nog sett min blogg ett par gånger och frågat vad det är jag gör, ett par av mina kolleger vet att jag bloggar om nätterna i väntan på att det ska finnas något att göra. Och skulle de se vad jag skrivit om jobbet så tror jag ärligt talat att ledningen skulle bry sig så värst mycket. Jag har inte skrivit var jag jobbar, utan endast vad jag gör.
Nu är det ju inte så svårt att räkna ut var det är jag jobbar om man nu är så intresserad. Men det är inget jag skriver, i och med att det inte är det denna blogg ska handla om, eller handlar om. Jag vet inte ens själv längre varför jag startade bloggen. Jag tror det var för att det inte fanns så några bloggar om den musik jag gillar, att jag inte hittade en ”casual”-blog som handlade om just musiken så som jag ser musiken. Jag vet att jag inte har skrivit så mycket om musik. Men jag lovar, jag har ett par oavslutade bloggposter om musik som jag inte är färdig med än, vilka jag inte vet hur jag ska få färdigt. Jag kanske ska dela upp posterna i delar så att jag får ut några av mina ord. Men det var ju inte det jag heller ville skriva om.

Det jag ville skriva om har flytt mina tankar, så jag låter det bero. Det jag ville komma fram till var i alla fall. Min blogg har på något vis börjat handla om fel saker; för mycket livet, för lite musiken. Kan bero på att livet har tagit över musiken de senaste månaderna, men det kommer det bli ändring på kan jag lova.

För att få ett par sista ord sagda. Jobbet ska skita i om man bloggar, så länge bloggen inte handlar om jobbet. För då ligger det i företagets intresse att veta vad det är som skrivs. Är det ett företag som har med det stora samhället att göra, så ligger det verkligen i deras intresse och då, ja då, är det faktiskt de högsta hönsen som, enligt mig, får agera hur de vill. På både gott och ont. Tyvärr.
Det finns ju tyvärr trångsynta individer på varenda arbetsplats. Det har de rätt till att vara.

mata ne
/aku

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: