Skip to content

beskriv din musiksmak, om du kan (01)

19 augusti, 2008

Jag tänkte ge mig in på det svåraste av allt jag kan göra. Det är att beskriva min musiksmak. Jag börjar med att säga: Min musiksmak är bred. Så bred att jag inte kan hålla mig till en bloggpost, så ni får nöja er med att vecka för vecka läsa lite av det jag lyssnar på.
Vi börjar väl från början, eller: det som jag kallar början:
Jag är riktigt såld på finsk musik, inte på finska utan band som kommer från Finland. Men jag ska inte ta det land för land, jag kommer köra genre för genre. Det blir enklast. Ibland kommer det antagligen komma avstickare till andra genrer men det är bara något som ska markeras som små notiser.

När det är mörkt hemma, mitt i natten helst, eller med alla gardiner fördragna och persienner nersänkta gillar jag något som får mitt hjärta att pumpa mängder av blod. Inte på grund av hårdheten i musiken, men tyngden, det där som många känner när de ser på en riktigt bra psykisk skräckfilm. Något som gör att man känner fingrar krypa upp för ryggen, något som får en att rysa på grund av att det är lite läskigt och att man inte vet, fast man är hemma i tryggheten, vad det är som kan krypa upp från under soffan, vad det är för skugga vid det där hörnet bakom bokhyllan. När det är natt så gillar jag riktig Doom. Den där musiken som är så melodiskt skräckinjagande att man inte vet vart man ska ta vägen. Musiken påminner väldigt mycket om en riktigt bra skräcfilm då man helst av allt vill gömma sig under täcket och vänta ut det läskiga, men ändå så vågar man inte riktigt, för när man väl gömt sig under täcket så vågar man inte komma fram på grund av att man inte vet om, OM, det står någon framför en med en kökskniv eller isyxa.

Doom: Det började med Black Sabbath året 1970, då de med debutealbumet ‘Black Sabbath ‘ skrämde livet ur halva jordens befolkning med sina okulta texter och mörka musik. Det är där som man för första gången fick höra hur man med nedstämda instrument kunde få ut ett mardrömslikt ljud. Texterna är inte så viktiga, det är musiken det handlar om, det är där man koncentrerar sin energi på. Black Sabbath är det band där all doom bottnar i. Vilket band du än hittar och börjar göra lite research om har på något vis hittat inspiration från Black Sabbath. Bara kyrkoklockorna i början av första låten får det att rysa i hela kroppen.
Nu är det ju inte bara Black Sabbath som gjort doom. Så jag ska ge er lite fler exempel på skräckinjagande musik.
Från Åbo i Finland kommer det underbart melodiska och mörka doom bandet Callisto. De har hittils släppt två fullängdare och är ett perfekt sällskap när man behöver lite rysningar, när man behöver lite av den där extra kryddan för stearinupplysta nätter.
Electric Wizard, ett ”stoner doom” band från Britannium, närmare bestämt Dorset gör ett bra jobb när de blandar stoner rock och doom. Med det där skrämmande inslaget med det där gryniga och orena soundet.
Ett annat finskt(finsk-/tysk-/amerikanskt) band jag gillar heter My Shameful. De har ett mycket långdraget sound där det är viktigt att allt de spelar hör en lite längre tid för att få in det där extra elementet för väntans skull. Sången låter mer som dikter, det låter som att sångaren tvingar ur sig orden.
Från amerikat, Chicago, Illinois, kommer det instrumentala doom bandet Pelican. Det som utmärker sig detta bandet är att de inte har sång till sin musik, därav ”instrumentala”. Den som säger att musik inte är musik om det inte har sång har fel. Jag säger att de låtar som har sång bör ha bra texter, texter som flyter med musiken som en helhet. Pelican är underbart när man inte vill lyssna på sång utan bara njuta av riktigt bra doom.
Bandet med kanske det roligaste namnet av alla de jag listar är nog det finska Reverend Bizarre. Bara på grund av det ska man ha hört minst en låt. Jag gillar grabbarna av någon anledning. Det är lite som att lyssna på ren Black Sabbath inspirerad doom.
Shape of Despair är ett finskt doom band som jag älskar på grund av en låt, inte för att det är den enda som är bra, utan det är en låt som ger mig känslan av att jag flyter på rygg mitt ute i havet. Ett hav fyllt av hajar som inte riktigt vågar sig på att ta sig en nypa för att de inte riktigt vet om det är ätbart. Men det ger mig ju inte några garantier, man vet ju aldrig om det är en som blir riktigt hungrig och bestämmer sig för att jag faktiskt ser rätt så god ut.

Shape of Despair, quiet these paintings are

why did you leave these colours so they’ll fade
but soon they will be as one for the moment
I will stare into this dim, silent sea
silent sea
and we’ll suffer the kiss bright

on the fields vails emotion live still never they’ll return
as they are laid to rest into this one lonely life
in which depths is growing
growing
as they are laid to rest into this one lonely life
with depths is growing painfully into life to die

mata ne
/aku

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: