Skip to content

beskriv din musiksmak, om du kan (02)

19 augusti, 2008
tags: , ,

Efter gårdagens mörka doom så måste jag liva upp stämningen lite och vad gör det inte bättre än lite glad metal, närmare bestämt Power. Som jag tidigare sagt så är finsk musik till mig samma som malt till whiskey, utan det skulle det inte vara gott. Och jag säger det redan nu, här kommer de bli väldigt mycket finsk power. Jag är en av de som säger att finnarna är kungar, det är de som besegrat dragen, det är de som dragit svärdet ut stenen, det är de som regerar, powermetalscenen.
Vad är det som är power metal då? Jo, melodin blandat, för det mesta, med ren sång. Helst ska vokalisten kunna ta många höga toner, men det är inte det viktiga. Musiken ska ha fart, det ska gå fort fram med en nästan sympfonisk känsla. Synth är nästan ett måste för att detta ska kunna uppnås utan en stor symfoniorkester med sig i bagaget. Många gitarriff är viktigt, helst så snabba som möjligt ska de vara också. En sak som gör det så underbart att lyssna på är alla powerballader, det finns ingen genre som jobbar fram så många vackra ballader som powermetal gör.

Power:
Det första bandet jag listar upp dök upp framför mina ögon för inte alls så länge sen. Rättare bestämt när jag letade band på A. Då tyckte jag att de saknade något, men nu, efter ett par månader, tycker jag att det faktiskt inte är så dåligt som jag lät det vara då. Finnarna i Altaria är det första bandet jag ger er inom bra power.
Angra, ni har antagligen sett det namnet någon annanstans tidigare, är ett brasilianskt progressivt power band som man bör känna till om man gillar genren. De är på stadig uppgång i världen och har på de två senaste fullängdare hittat det som de, enligt mig, saknat tidigare. Det är en otrolig beat på musiken.
Tyskland då? Det var väl där som man kan säga att det började. Blind Guardian är nästa favorit. De blev i mina öron bra efter skivan ‘Imaginations from the other side ‘(1995). Men de tidigare är värt all tid i världen att lyssna in sig på.
Det roliga med power är att det finns en myriad av band som man inte har hört tidigare som verkligen kan sin sak, utan att bli tråkiga. Dreamtale är nog ett sådant band, och det är här som Finland visar sin storhet inom genren. Det finns för många band för att kunna hålla koll på alla, och de festa av banden håller hög standard i både musikalitet och produktion.
I Sverige produceras det inte dålig musik heller, nu tar jag ett steg över till det mer progressiva hållet. Evergrey ligger i och för sig på gränsen till power, men det är fortfarande progressivt. Dessa två genrer går näst intill hand i hand så jag anser det vara okej för mig att nämna detta band, bara för att de är värda en plats här. Annars är Falconer är ett bra exempel på svensk power. Med lite vikingakänsla i musiken är det ett av de mer unika inom denna genre.
Epica är ett holländskt band som är ihopplockat av Mark Jensen, tidigare medlem i After Forever (när de fortfarande producerade bra musik [2000-2002]). Det är väldigt symfoniskt och i många låtar väldigt progressivt. Det kan till och med vara så att sångerskan i Epica, Simone Simons, har den bästa rösten av alla sångerskor. [they kick ass live!]
Från staterna, för det finns bra musik där också, kommer Iced Earth som blandar progressivt med power med speed. Det är intressant att lyssna på, för de är riktigt duktiga musiker som visar var skåpet ska stå för resterande band från det landet, så som Kamelot. De gör visserligen bra musik, men det når inte riktigt upp till Iced Earth.
Här måste jag utfärda en varning: Det är endast de tre första fullängdare jag gillar med Nightwish, så det är de enda skivorna ni ska tänka på. För det var under den tiden som Tuomas hade musiken kvar i hjärtat, det var då Tarjas röst var något man älskade. Efter albumet Wishmaster så grävde sig bandet ner i dyn, inte vart det bättre med nya tillskottet vad-hon-nu-än-heter.
Några som däremot håller sig hyfsat bra på ett stabilt sätt är Nocturnal Rites. Det är otroligt kul att lyssna på ett band som har hittat en balans, hittat det de vill göra och att de gör det bra. Men kungarna i Sverige, enligt mig, det är Sabaton. De sticker verkligen ut bland alla band. Sången är inte riktigt klassiskt power och musiken har en marcherande takt som passar ihop med texterna om olika slag och krig. De tänjer lite på gränserna, men det är endast underbart att höra.
Sonata Arctica har varit med länge och de har länge varit mina favoriter inom genren, hand i hand med legenderna i Stratovarius. Båda av dessa band gör ren power, eller gjorde rättare sagt. Sonata Arctica flyttar sig mer och mer åt det progressiva hållet för varje skiva de gör och Stratovarius finns inte längre. Däremot så har Timo Tolkki (ledaren i Stratovarius) ett nytt powerband, Revolution Renaissance (debutskivan med bandet är föresten den skivan som skulle släppas med Stratovarius innan de splittrades), och Timo Kotipelto (sångaren) har ett eget soloprojekt.
Jag avslutar med holländska Within Temptation. Jo, jag vet, det är inte riktigt power, men det var symfoniskt så det räckte och bidde över. På senare tid har de däremot sjunkit lite i listan. Samma sak har hänt med dem som med Nightwish, Sången har blivit sämre och musiken har inte lika mycket själ. De två första skivorna med bandet är riktigt bra däremot.

Just ja! Det är ju inte så många ballader jag slänger in en här i slutet.

Sonata Arctica, tallulah

mata ne
/aku

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 20 augusti, 2008 7:33

    En del intressanta tips där. Jag ska ta och lyssna igenom alla låtar lite grundligare sen.

  2. 22 augusti, 2008 5:14

    Jag hoppas du hittar något du gillar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: