Skip to content

beskriv din musiksmak, om du kan (03)

10 september, 2008

Det är dags att fortsätta denna serie med något som jag vet att många inte uppskattar. Det är en musikstil, eller rättare sagt, musik från ett land, som jag inte förstår ett ord av vad de säger. Jag älskar texter, därför så säger jag att när det finns text på en låt så måste det vara en bra text som passar in i känslan av musiken eller går tvärs emot känslan i musiken. Det säger jag med J-rock i tankarna och att det faktiskt är den enda musikstilen där det finns text som jag absolut inte förstår. Nu är det ju inte så många från J-rockscenen som jag lyssnar på. Och anledningen till det kan ju vara att det här är Sverige, inte direkt ett land som ligger granne med Japan.
Men varför J-rock? Jo, det finns en gyllene regel i mina öron för hur J-rock ska låta: ”Ju sjukare och ju mer förvirrad man bli av musiken desto bättre.” Så blir man som Hannibal Lecter eller Jeffrey Dahmer så har musiken gjort det man skulle. Så ska det vara, visuellt, mer skrämmande än Ju-on eller Ringu, därför kan det ibland gå under namnet Visual-kei. Är ni beredda på lite Japansk rock?

J-rock:
Vi börjar lite lugnt, lite enkelt med Alice Nine, de spelar helt enkelt rock med japanska texter och de är från Japan. Jag tror att ni nu förstår vad J-rock är för något. Simpel rock från japan. Detsamma med An café, lite barnslig rock, men va fan, ibland kan det behövas det också.
Men det finns ju det som är något som verkligen kan få japanska hollywoodskräckisar att springa och gömma sig från Bambi, det är originalversionerna till dessa skräckisar. Men även D’espairsRay, det är här vi börjar prata riktig visuell musik. Lika så är Dir en Grey som får alla tidigare att springa till mamma för lite tröst.
The GazettE är ett band som, jag faktiskt har svårt att beskriva stilen, men skulle jag välja så skulle stilen på deras visual-kei ligga någonstans mellan Alice Nine och D’espairs ray, vilket säger en del hur svårt det kan vara ibland.
Lite Dead Kennedys känsla är vad jag får av Kagerou. Det är verkligen musik som får en männsika att bli helt störd av allt de gör. Mjukt, men konstigt.
Det är som sagt inte så många band jag lyssnar på, och det sista jag ger er är X Japan som har en form av visual-kei som påminner om klassisk power metal. Men det är ändå balladerna som gjort dem kända.

X Japan med låten ‘crucify my love

/: crucify my love – if my love is blind
crucify my love – if it sets me free
never know never trust that love should see a color
crucify my love – if it should be the way
:/

swing the heartache feel it inside out
when the wind cries I’ll say goodbye
tried to learn tried to find to reach out for eternity
where’s the answer is this forever

like a river flowing to the sea
you’ll be miles away and I will know
I know I can deal with the pain
no reason to cry

/::/

‘til the loneliness shadows the sky
I’ll be sailing down and I will know
I know I can clear clouds away
is it a crime to love

swing the heartache feel it inside out
when the wind cries I’ll say goodbye
tried to learn tried to find to reach out for eternity
where’s the answer is this forever
if my love is blind
crucify my love – if it sets me free
never know never trust that love should see a color
crucify my love – if it should be the way

Update: det måste tilläggas att det inte spelas så mycket av dtta hemma på grund av att jag inte införskaffat så många skivor med dessa band inte än. De ligger där på en lista, men det finns annat som prioriteras högre.

mata ne
/aku

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: