Skip to content

appropå det förra jag skrev

27 oktober, 2008

Jag hoppas att ingen tog det jag skrev på helt fel sätt. Jag är inte på något sätt en motståndare till fildelning. Det jag försöker få fram är att det fildelningen idag gör mot musiken (även fast losslessformat, såsom FLAC, ALAC, MPEG-4 SLS (eller: HD AAC), TTA och WMA Lossless [för att ge några exempel], inte är helt oanvända), eller ljudkvalitén på musiken. Jag ska nu försöka (med hjälp av wikipedia) försöka förklara med två foton.

Låt oss för enkelhetens skulle säga att fotot under denna text är ett spår på en musikskiva helt okomprimerad. Storleken på filen ligger på ungefär 60,2kB. Det vi ser är en hund, det är hunden som är det centrala på, liksom ett gitarrsolo kan vara det centrala unter ett parti av en låt.

Det är inget speciellt med denna bild om man endast ser bilden framför sig. Det är som sagt: En hund. Det är när man slänger in samma bild fast komprimerad som man förstår det speciella. Det är då djupet och det intensiva i ögonen försvinner. Ansiktsmarkeringarna bli blaskigare och bakgrunden blir mer otydlig. Skuggor blandas ihop med där ljuset faller och pixlarna blir tydligare. Ja, jämför själva:

Den komprimerade bildens storlek ligger på ungefär 9,4kB (eller: ~15,6% av orginalets storlek). Den är alltså komprimerad (om man ser den andra bilden som en mp3a) till ungefär 220kbps. Visst, hunden finns fortfarande kvar där, och man ser helt klart vad det ska föreställa. Förlusten av informationen är inte så stor, men förlusten finns där, bilden är inte så som den var tänkt från början. Man ser en skillnad, lika väl som man hör en skillnad.

Kanske inte när musiken spelas via billiga datorhögtalare eller via ett komplett ”hemmabiosystem” från felgiganten eller nöffnöff. Men när det gäller oss audiofiler, och ljudbögar, vi som har samma filosofi som farbror Barbro. Vi som anser att det perfekta ljudet är något att eftersträva. Vi som har egna HiFi-anläggningar. Det är hos oss som skillnaderna i ”nyanserna” kommer fram. De slår mot oss som slag under bältet, som pungsparkar. Och ju högre upp i klass man kommer desto större blir skillnaderna.

Jag är inte emot fildelning, jag är emot vad fildelningen gör mot musiken. För i min drömanläggning blir ljudet såhär, från en ynka liten mp3a.

Advertisements
6 kommentarer leave one →
  1. 27 oktober, 2008 22:51

    Hmm.. Intressant läsning du bjuder på, här blev jag fast en stund måste jag erkänna! Ha en trevlig kväll!

  2. 27 oktober, 2008 23:14

    Tackar och bockar

  3. 28 oktober, 2008 10:16

    en annan jämförelse man kan göra:
    Du har en datorskärm byggd med den absolut senaste ûbertekniken. Den har nämligen en enorm upplösning på 14400*9000 men är fortfarande ungefär lika stor som en vanlig skärm. På grund av upplösningen kan du naturligtvis inte titta på en bild som är 900*900 pixlar. Den skulle bara bli en fläck i ena hörnet, om du inte förstorade den. Och alla vet att kvaliteten försämras när man förstorar bilder. Så det du helst vill ha är en 14400*9000-bild för att att kunna njuta av alla nyanser till fullo.

    Jag, däremot, sitter på en 1440*900 px-skärm. Jag har då och då tittat på dina superupplösta bilder men förstår inte riktigt vitsen eftersom de ser exakt likadana ut som mina ”lågupplösta” 1440px-bilder. Naturligtvis ser de likadana ut eftersom datorn måste minska ned dina jättestora bilder för att jag ska kunna se mer än morrhåret på hunden.

    Nu hör det också till historien vad alla andra har. Faktum är nämligen att det är mycket få som är den nya ûbertekniken och inte heller tycker de att det är värt att skaffa den. Det är ju trots allt bara bilder. Din mycket riktiga slutsats, att kvaliteten kommer att ”försämras” stämmer antagligen. Men majoriteten är inte överens om att det är dåligt.

  4. 28 oktober, 2008 17:09

    Ah, fast där har du lite fel i ditt resonemang. Om man jämför ljudsystem och skärmar så är det inte storleken som spelar roll, utan hur mycket information de kan visa och hur bra den visar denna information.

    Jämför istället med hur många färger den kan visa, hur bra den visar svart, vad det är för uppdateringsfrekvens och ljusstyrkan. Inte vilken upplösning den kan ha som mest. För ärligt talat, skulle du hellre köpa en skärm som visar 256 färger än en som visar 512?

  5. 28 oktober, 2008 18:07

    nja, båda versioner funkar, beroende på hur man ser det. Om man metaforerar en låt som själva bilden där längden då blir antal pixlar så funkar din variant bra. Om man däremot tycker att motivet är en låt så blir antelet pixlar just upplösningen, i kppm (kilopixlar per meter) istället för kbps (kilobit per sekund).

    Men för att skita i hårklyveriet, ja jag skulle välja en skärm med 256^3 färger (standard) istället för en med 512^3 eftersom jag inte anser prisskillnaden vara värd skillnaden i kvalitet. Det är bara ett exempel eftersom jag inte vet om det finns skärmar med 16 bitars färgdjup.

  6. 28 oktober, 2008 20:27

    Oturligt nog så valde jag ett exempel som kunde bli, och vart, feltolkat. Det jag ville fråga var, eftersom jag inte heller vet om skärmar med 16 bitars färgdjup finns, om du hellre har en skärm som _endast_ kan visa 256 eller 512 färger? För inom audiofili är skillnaden så stor mellan A och B.
    Upplösningen i det här fallet är där volymen ligger då låten är pressad på skivan.

    Låt oss, hypotetiskt sätt, säga att ett system A klarar av att spela upp 256 olika frekvenser och ett system B klarar av 512 olika frekvenser samtidigt och en låt är inspelad till att ha 500 frekvenser samtidigt så kommer du höra en otrolig skillnad på originalet mellan de två systemen.
    Någon komprimerar låten till en vanlig 320kbps låt och vips så strippas informationen till ungefär 113 frekvenser. Då kommer du i ett 256 frekvens system höra en mindre skillnad än du kommer göra med systemet som klarar 512.

    Nu fungerar ju mp3or lyckligtvis på ett sätt att det inte är så illa. Men maskerandet av frekvenser som tekniken bygger på blir i många fall, då HiFi är inblandat, ett platt fall då djupet och livet i musiken försvinner.
    Som exempel kan jag ju ge Allan Taylors ”colour to the moon” då fingersättningarna i vissa partier hörs klart och tydligt när man lyssnar på originalskivan och näst intill försvinner när man lyssnar på en 128kbps mp3a. Då i ett stereosystem som inte kostat mer än 20kkr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: