Skip to content

heavy

3 november, 2008

Det känns otroligt tungt att åka till jobbet nu för tiden. Jag vet inte varför. Mycket har nog med de pågående löneförhandlingarna och de stundande varslingarna att göra. Förhandlingarna om lönerna har inte kommit en millimeter längre fram och varslingarna hålls i skuggan än så länge. Ingen av de jag pratat med vet något om hur många från avdelningenarna som får gå. Och någonstans i botten av mig skulle det faktiskt kännas rätt okej att bli uppsagd. Men jag tror inte att det är de enda två sakerna som gör att det känns så jävla tungt att jobba just nu.
‘Don’t say that it isn’t so, I’m on a path that you’ll never comprehend. Set me free from all of this, I need you to quicken my end’. För att citera något.

Tungt är ordet. Orklös och omotiverad känner jag mig. Jag känner livet rinna mellan mina fingrar och att det inte finns något sätt att få ett slut på fenomenet. Alla mina projekt ligger på is och familj och vänner hålls på lite för lång distans just nu, det är något som inte är bra över huvud taget. Alla försök till att umgås känns bara bortkastade. Visst, jag glömmer för en stund, men sen kommer det tillbaka och jag vet inte vad det är! Det är det som är det värsta, att jag går genom något som jag inte ens vet om. För, hade det bara varit jobbet så skulle jag vetat precis vad det är som är fel och då hade det varit enkelt att göra något åt det.
”Hopelessly drift in the eyes of a ghost again”

Som man nu kan förstå så finnns det något som gör att jag mår ungefär lika bra som ett gammalt tuggummi som blivit fastkletad under en stolsits. Hösten är över och vintern är här. Första snön, även fast det var mer utblandat med regnet, har fallit och kylan är här. Visst, kylan klarar jag av, det är till och med så att jag välkomnar kylan. Mörkret är helt underbart, att slippa få migrän av solen så fort man tar ett par steg ute är helt underbart. Regn och snöbandningen kan jag vara utan, det är bra att det inte varit så värst mycket av den vara än.
Det där något fortsätter att lysa med sin frånvaro. Jag är inte psykiskt redo för att röra mig utanför den där jävla dörren som tar mig till stigen som leder mig till arbetet. Jag är redo till att riva ner de fyra murarna så att jag får reda på vad det är som bekymrar mig. Frågorna är: Vilka fyra av alla de tolvtusen murar är det jag ska riva och är jag redo att möta monstret som väntar på att få komma ut?
You search these faces for a smile, but you can’t see them with your eyes

Det finns inte så mycket ljus hos mig nu. Och det är skönt på något vis att lyssna på musiken som speglar det man känner. Och att musiken finns där, det vet jag. Musiken har alltid funnits där, vått och torrt, genom eld och över vatten. Musiken står bredvid mig där jag står en decimeter från klippavsatsen, den står där och ger mig tröst. Den ger mig tröst på ett sätt som den alltid har gjort. Den ger mig tröst… Om den nu också kunde hålla mitt huvud över vattenytan.
”Flame of hate burns out the air”

Jag undrar fortfarande vad det är för något som får mig att vara så låg, vara så mörk, vara så emo. Jag undrar varför jag är orklös och omotiverad, varför det är så svårt just nu och varför jag inte installerade små titthål på alla mina murar så att jag kunde se och veta vilka murar jag ska riva för att må bättre. För att få sliut på det hela.
Jag kanske ska göra som jag brukar: Begrava och glömma.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: