Skip to content

lite musiksnack: album som media

4 november, 2008

Jag kan inget annat än att bli imponerad av två postningar vilka säger emot varandra och där båda håller på det egna sättet. Båda hittas på ‘beneath a steel sky‘ och handlar om albumet som media. Den första tar upp problematiken med mediet i dagens mått mätt och det andra tar upp det som en nödvändighet även idag. Ett par synpunkter ska en sådan bragd få.

Även om det fysiska exemplaret i vår digitala tid har blivit irrelevant så fortsätter skivbolagen att försöka upprätthålla det abstrakta albumformatet, trots att det inte längre finns en fysisk anledning att hålla sig inom de ramarna. Att albumet fram till helt nyligen var mer gynnsamt ur logistiskt perspektiv är självklart (det kostar mindre att ge ut och marknadsföra en artist med 10-15 låtar vartannat år än att släppa 10-15 singlar varannan månad) men den krassa sanningen är att det alltid varit ett försvinnande litet antal album som varit av hög kvalitet rakt igenom. Kunderna är inte intresserade av hela paketet när det nu går att plocka russinen ur kakan.

Där håller jag med helt och hållet.
Helhetsintrycken man får av ett album som görs idag är sämre än det som producerades för bara tio år sen. Musiken har förändrats och samma energi till att producera monsterlåtar läggs inte ner idag. Men även fast det många gånger finns enstaka låtar på ett senare album som sparkar skiten ur de äldre låtarna så blir det ibland helt ointressant att äga det albumet.
Det negativa med formen ”enstaka låtar” är att artister inte behöver bemöda sig med att skapa ett helt album av bra låtar, de inriktar sig istället på att koncentrera sig på en låt och slutar som ”one hit wonders”. Absolut inget ovanligt om man ser det ur ett historiskt perspektiv. Även fast detta inte behöver vara sant då Black Sabbaths låt ”Paranoid” till en början endast var en låt som skulle fylla ut de två till tre minuter som fattades på skivan och R.E.Ms låt ”Losing my Religion” skrevs på under tio minuter (jag har för mig bandet sagt att den skrevs på fem).
Det positiva med den här formen är att man _kan_ (om man har tur) få fler kvalitativa låtar som kan slåss med varandra då man verkligen måste prestera varje gång man släpper en låt. Tyvärr så kan det bli rätt så enformigt då ett hårdrocksband knappt kommer bemöda sig med ballader i och med att det inte förväntas av dem alls.

När LP-skivan gjorde entré i slutet av 1940-talet var det nästan uteslutande klassisk musik och Broadway-föreställningar som trycktes på den. Skivbolagen trodde att de som lyssnade på populärmusik föredrog 78-varvarna (med begränsningen på 4 minuters speltid per sida) medan den klassiska publiken nu skulle kunna avnjuta en hel symfoni utan avbrott. […]

[…] Idag sätts perfekta personliga spellistor istället ihop av lyssnaren själv, baserat på enstaka spår från en uppsjö av olika artister. Kunderna har mot bolagens vilja tydligt deklarerat att de inte är intresserade av produkten i den form de erbjuds den medan branschen kämpar med att bevisa att kunderna har fel. De borde lyssna på sina föregångare.

Sextio år efter LP-skivans födsel har nämligen skivbolagsbossarna som trodde att lyssnare av populärmusik var mer intresserade av 78-varvaren, att höra en låt av en artist i taget, till slut fått rätt.

Jag tror inte att det var det som publiken var ute efter. Det är nu på senare tid då fildelningen har blivit stor som det märks vad det är publiken vill lyssna på.
Att publiken på den tiden ville ha hela album var nog på grund av att få ta del av så mycket material med banden, som gick att få tag på, så smidigt som möjligt, för att på det viset kunna välja ut vilka låtar de gillade.
Med CD mediet vart det genast mycket lättare att lyssna på de enstaka låtarna då man smidigt kunde byta spår, vilket då vart det naturliga valet för konsumenterna att köpa.
Nu, med fildelningens hjälp, kan man ladda hem ett album och välja de enstaka låtar man vill ha. Det är nu mycket lättare att få hem allt för att ta bort det dåliga, något som inte gick förr. Och det är antagligen därför man märker att föregångarna hade rätt.

Själv är jag en albumlyssnare, och det är det jag baserar mina gillanden om en artist på. Klarar man av att prestera ett solitt album så är det ett bra band, så länge det är musik jag gillar. Jag intresserar mig inte av en artist som släpper mer dynga än diamanter. Lika mycket intresserar jag mig av mat som smakar mer illa än gott. Och detta är helt beroende av smak, alla har sina egna bilder över vad som är bra och vad som är dåligt.
Just på grund av att jag är en albumlyssnare så finns det knappt något mer jag gillar än konceptskivor, skivor som handlar om ett tema och/eller berättar en historia. Den mest kända är nog ”The Wall” av Pink Floyd och det hör man på namnet att den inhyser låten ”Another brik in the wall”.
Det roliga med den låten är att det inte är samma låt på skivan som de flesta har hört. Låten i sig är, i albumform, tredelad och är placerad i tre olika spår med andra spår mellan dessa tre spåren, medan den ”kända” versionen är en sammanhängande låt i vilken den förlorar den historian som låten berättar. Låten i sig går även inte på samma sätt.
Av bara det lilla exemplet kan man förstå varför det i många fall kan vara bra att lyssna på ett album i sin helhet, från början till slut utan att hoppa mellan spår.

Men den formen av musik har sina nackdelar. Ett av dessa är att det formatet inte fungerar när det är fest, då många vill lyssna på sin egen musik: Enstaka låtar av en artist och en låt av en andra för att hoppa till en tredje och en fjärde. Det är här enfilsteorin fungerar klockrent. För det blir till slut ansträngande att springa fram och tillbaka mellan CDhyllan och CDspelaren för att få lyssna på det man vill.
Även med det hjälper fildelningen till med. Man kan på ett par sekunder få lyssna på de låtar man vill för kvällen, även fast man inte har skivan, där låten finns med på, hemma.
Att planera blir inget problem längre och att bjuda hem folk med en helt annan musiksmak blir inget problem längre. Nu kan alla få lyssna på vad de vill, så länge det går att hitta musiken online.

Det finns alltså nackdelar och fördelar med båda formaten.
Jag vill ha ett tredje format så att jag kan skriva: ”Stenen vinner över saxen som vinner över påsen vilken i sin tur spöar skiten ur stenen. För helt perfekt kan ingen få det.”
I detta fall så har båda av dessa formaten superkrafter och kan byta form mellan stenen, saxen och påsen. Eller så är de som USSR och USA mitt under kalla kriget. Utan att behöva klassa något av dessa som ”den onda sidan”.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: