Skip to content

extremt privat

11 november, 2008

05:30
Ok. Jag vill inte skriva det här, men jag måste. Här kommer Aku, helt naken, absolut tömd på känslor, extremt privat och kanske lite tabubelagd enligt många.

Jag pratade (läs: diskuterade via MSN) med Angelus Inferis (tidigare: Loden) tidigare idag. Det handlade lite om hur vi bemöter andra, hur vissa inte passar ihop med hur vi två är. Under detta samtal bad jag om ursäkt hur jag betett mig mot honom och resterande av mina vänner och att det fanns en anledning. Som den goda vän han är så förstod han att något inte var som det skulle och att han antog att när jag var redo så skulle jag ta upp det med någon. Vi pratade en stund och små delar kom fram om vissa saker.

Hela historien har sin början under semestern då Max omplacerades, ett tomrum fyllde mitt liv. Ett tomrum jag inte trodde han kunde lämna efter sig. Jag har fortfarande inte tvättat sofföverdragen från hans tassavtryck i och med att de skapar en estetik, som jag inte gillade när han fanns i mitt liv, men som nu på många sätt och vis bara blir vackrare för var dag som går.
Jag har inte gjort mig av med hans guldbroderade halsband, det kommer jag aldrig göra mig av med, inte heller hans svarta bandana med texten ”för ball för dressyrkurs” (att dressera en Afghanhound är som att stoppa ner den vänstra strumpbeklädda foten i en hink fylld med is och saltvatten medan man med högra foten försöker roundhousekicka en vattenmelon två meter över backen medan man klockrent spelar Beethovens ‘Ode to Joy’ på ett felstämt dragspel i ett becksvart rum med olikfärgade blinkande diskolampor). Det är här historien börjar, dagen då Max omplacerades.
Jag kan inte beskriva med ord hur ont det gör i mig än idag. Han var verkligen en förlägning av min själ och jag väntar på dagen då jag tar mod till mig så att jag ringer och frågar om det är OK att jag åker och hälsar på honom. Det är riktig saknad jag känner.

Det andra som hände var att jag hälsade på farmor när hon hälsade på släkten i Göteborg. Hon var pigg, för att vara så gammal, runt 95 år. Det var riktigt kul att träffa henne, men det tråkiga är att jag skulle velat stanna kvar där i en vecka, det var riktigt svårt att åka därifrån utan att ha fått umgås med henne mer än jag hann med. Jag vet att det är naivt att tycka, men enligt mig så vill jag ha henne i ett par år till så att jag kan, så fort det finns tillfälle till det, få lyssna på hennes historier, ta del av hennes erfarenheter och bara njuta av hennes sällskap. Hon har inte lång tid kvar, det visade hon med att hamna på akuten veckan innan hon skulle hälsa på släkten i Stockholm.
Tilläggas ska att hon bor ensam, i ett hus, mitt ute i ingenstans. Så ”mitt ute i ingenstans” att det är helikopter som gäller för akuta lasarettbesök, inte för att det tillämpas. Så ”mitt ute i ingenstans” att ingen låser efter sig, när man inte är hemma så ställer man kvasten mot dörren: Det lappländska låset, och det är otroligt att alla tar hänsyn till detta lås, för det är ingen som går in i ett hus där kvasten står mot dörren.
Det är tur att farbror med familj bor ett par hundra meter ifrån henne och kan åka dit för att kolla läget lite då och då. Hon bor ensam, mitt ute i ingenstans, i det hused där min far, alla mina fastrar och min farbror växt upp i. Hon bor i huset som min Farfar byggde upp för hand någon gång efter andra världskriget. Ett så litet hus att det knappt kan kallas hus.
Ni kanske kan börja förstå varför jag inte är så munter ibland. Jag hade verkligen hoppats på det där besöket men fick istället reda på att hon förts till akuten och att hon inte skulle komma. Jag som verkligen ville ta del av henne, mer än någonsin.

Att det sedan bråkas om löner på den här arbetsplatsen är otroligt nedstämmande. Det ger en till dimension över min frustration. ”Det är inte roligt längre” är det enda som snurrar genom mina tankar. Att ett företag kan tillåtas med detta är helt fel och jag förstår inte varför facket inte kan pressa företaget hårdare än de gör. Men så måste det sägas att facket på det här företaget inte har några kulor alls. De bara böjer sig framåt och låter företaget piska på allt vad de orkar.
Så känns det i alla fall.

Vänta bara, det kommer mera.

För inte så länge sedan, några veckor (mitt tidsperspektiv är helt fucked up sedan sommaren), så hamnade även Mormor i akuten. Stroke. Hon kommer aldrig med gå enligt ”experterna”. Hon ligger för tillfället kvar på sjukan där hon blir sondmatad (det är det senaste jag hörde), hon är inte klar i huvudet som jag förstått det. Jag önskar min mor kunde prata på svenska när det gäller sådant här, jag klarar inte av Finskan när jag är upprörd.
Hon ligger där, i sjukan, förlamad. Läget ser inte bra ut och jag ångrar att jag inte följde med min äldre syster och mor när de åkte dit för att besöka henne. Även fast jag verkligen inte ångrar att jag stannade kvar här hemma.

Jag ljög föresten. Jo, jag gjorde det, för det finns en sak som hände innan semestern, något som helt och hållet är fel. Bara fel. Något som fått mig att sjunka ner, långt ner. Och jag har inte klarat av att klättra upp därifrån än. Och naken och privat som jag lovat vara så kommer det nu. Sist av alla, för att det är det som fått mig att må sämst av allt det jag skrivet. Det är nu tårarna kommer, det är nu murarna bräcks, det är nu ni får läsa det jag gömmer.

*paus*

8 timmar senare
Var var jag nu? Jo, de som hände i slutet av juni, det var det jag skulle berätta om.
Vänta lite…

Det som hände då var något jag inte var beredd på. Det kom utan förvarning. Jag fick ett telefonsamtal av min mor där hon berättade att min äldre syster åkt in till akuten efter ett självmordsförsök.
Vad jag kommer ihåg av det telefonsamtalet är att hon berättade det för mig. Resterande av dagen finns inte. Jag vet att jag var på jobbet men jag kommer inte ihåg vad jag gjorde, det enda jag kommer ihåg av den veckan är just det telefonsamtalet.
Jag vet inte vad jag kände, jag vet knappt vad jag känner nu, snart fem månader efter. Jag vet bara att jag på något sätt är tvungen att skriva. Det är svårt fortfarande, även fast det är evigheter sen enligt många.

”Hon försökte begå självmord! Vad tänkte hon på? Varför? Hunden då? Jag då? Varför?”

Det var ungefär så tankarna gick i mitt huvud, och har gått de senaste fem månaderna.
Jag kan inte skriva om det där mer, även fast jag försöker visa med ord hu jag känner så kommer det inte fram något. Jag kan bara inte. Jag skriver lite om biverkningarna istället, de  är inte få. Några sådana kan ni få.

Jag kan inte sluta röka.
Jag äter knappt, när jag väl gör det så är det oftast näringsfattigt.
Jag sover mig igenom de flesta dagar.
Jag orkar inte ta tag i simpla projekt så som tvätta eller städa.
Jag låser in mig i min lägenhet och svarar inte när det ringer.
jag stänger in mina känslor, klarar inte av att hantera dessa än.

Till råga på allt så känner jag att jag har svikit mina vänner, om och om igen i och med att jag nte pratat om det här. Det är nog det som är det värsta. Det försvarar jag med att jag har extrema svårigheter med att prata väsentligheter, att tala om för folk hur jag känner, att få de där sympatiska klapparna på axeln och de tomma orden ”Det blir bättre”. Även fast jag använder mig av de där tre orden så känns de som att de är ihåliga när de är riktade mot mig.

Min äldre syster försökte begå självmord, det fick jag höra en dag. Och det har inte släppt än. Det och allt annat som hänt det senaste halvåret gör att jag mår skit. Även fast jag inte visar det så ofta.

Och för att göra det glasklart för er som läst såhär långt: Jag vill inte ha era sympatier, jag klarar mig nog. Även fast de blir svårt att klättra upp från denna grop.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Lilla Ego permalink
    13 november, 2008 17:29

    Det här är inga ”sympatier”, jag vill bara säga att jag tänker på dig och hoppas att du snart hittar en stege som du kan använda för att ta dig upp ur gropen.

  2. 13 november, 2008 18:39

    Vi får se vad framtiden visar. Det är svårt att koncentrera sig på något än alla tankar just nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: