Skip to content

statistik till frukost

29 april, 2009

”Oy!”
”oyoyoyoy oy oy….”
”Är det någon hemma eller?”
”ellellelle lle lle”

Ungefär så har jag känt ett tag nu, och så fortsätter det. Därför ska jag bjuda på lite statistik, på det roliga sättet.

Ni vet det här med andra värdlskriget. Många kan ske tror att det är en av världshistoriens största konspirationer, andra tror stenhårt på att det andra var egentligen det första eller att det faktiskt inte funnits något annat än världskrig ända sedan människan fick hjärna nog att råka bli vän med både elden och spjutet.
Men i alla fall: Andra världskriget. (Warning! Achtung! Se upp!: Spår av nötter kan finnas i texten.)

Det är en kall och ruggig natt. Dimman ligger tung över fjordarna och i skogen smyger tre män i vinterkrigsmunderingar. Ledaren i gänget ser sig omkring med spända ögon och vinkar fram båda av hans trogna följeslagare.
”Var det ikke her vi skulle møtes?” Frågar han med en viskande röst.
Bara dagarna tidigare hade dessa tre fått i order att möta tre av Englands bästa agenter mitt ute i ingenstans där de dagen efter mötet skulle sabotera en av Tyskarnas ubåtsbaser.
De två följeslagarna sneglar mot varandra, den ena av dem viskar lite försynt.
”Det var planlagt.”
Ole, ledaren, tar fram kartan och kompassen för trettonde gången denna kväll. Stenen är fortfarande kvar där vid samma sluttning som de jobbat sig fram tidigare. Klippan finns där den ska och det knappt urskiljbara havet ligger mörk och lugn som att den väntar på att nästa fiskebåt ska våga sig ut på en tur.
”Noe må ha skjedd,” viskar Ole. ”Vi vil møte for tre timer siden.”
När Ole sagt det sista ordet hörs det knappt urskiljbara röster på andra sidan dimman.
”Tyskerne,” varnar Stein. ”Har de funnet oss?”
”Er du sikker på at det er Tyskere?” frågar Peter.
”Ja!”
”La oss ta beskyttelse,” beordrar Ole snabbt.
De tre börjar vandra med tysta steg söderut över snön.

”Ich hörte etwas. Stimmen, vielleicht.”
*för att snabba på historieberättandet så går jag över till ren svenska.*

”Jag hörde något. Röster, kanske.” De tre tyska soldaterna stannar och lyssnar. ”Jag är säker på att det kom österifrån” fortsätter Hanz plikttroget.
”Vi tar en liten avstickare och kontrollerar.” beordrar Klaus, ledaren i gänget, med bestämd röst.
Efter en minuts vandring i den djupa snön hittar de spåren som de tre norrmännen lämnat efter sig. Klaus tar kommandot.
”Här tror jag bestämt att vi har ohyra. Låt oss ta reda på vilka det är.”
Direkt börjar den sega jakten söderut.

Norrmännen anar ugglor i mossen och signalerar tyst åt varandra att börja röra sig fortare. De tre männen är mer vana vid terängen och väderförhållandena än de tre tyskarna då de är födda och uppväxta i området. Flykten börjar ta fart och efter en halvtimmes snöpulsande så når Norrmännen fram till en liten skogsväg.
”Vi viker av österut.” säger Ole. ”Gamle Kjetil har sin gård där borta. Vi får säkert ruska av oss kläderna och ta beskydd hos honom.”
Kvarten efter knackar de tre på hans ytterdörr, och visst kommer Kjetil och öppnar.
”Nej men!” utropar han. ”Är det mina ögon som bedrar mig eller är det verkligen Ole som står här. Kom in!”
”Vi ursäktar att vi kommer och väcker dig så här dags på natten.” säger Ole ”Vi undrar om vi kan ruska av oss kläderna och värma oss lite, kanske slänga upp benen någonstans?”
”Visst! Det finns ett varmt rum där uppe till höger med extra bäddar. Mina landsmän är alltid välkomna.”
”Upp till höger sa du?”
”Ja!, Inte till vänster, för det är min dotters rum. Henne låter ni sova! Hon har haft en tung resa hit idag.”
”Är Andrine här?” säger Ole förvånat.
”Hon bestämde sig för att hälsa på. Men varför är ni ute och vandrar här?”
”Det enda jag kan avslöja är att vi behöver lite skydd från några tyskar som är oss på hasorna.”
 ”Tyskar!” spottar Kjetil ur sig. ”Odågorna kan hålla sig undan härifrån. Ta rummet till höger där uppe. Jag ska se till att de inte kommer in.” Lovar han vidare. ”Stör inte min dotter där uppe till vänster bara.”
De tre norrmännen gick in i rummet och lade sig för att vila lite efter det senaste dygnets bravader. Sömnen anföll de tre direkt.

Samtidigt som denna scen precis har utspelat sig så händer det två saker. det ena är att de tre tyskarna nu har kommit fram till vägen där norrmännen vek av västerut. Och det andra är att tre engelsmän, efter många om och men, hoppat ur ett flygplan och precis ska utlösa fallskärmarna.
Vi följer engelsmännen en stund.

”Chaps! I guess we estimated our flight time a bit wrong.”
*och som tidigare så översätter jag konversationerna så gott det går* 

”Grabbar! Jag tror att vi missberäknat flygtiden lite,” sa Charles efter landningen. ”Norrmännen har dragit och det ser ut som att de är förföljda av tre andra.”
”Vi skulle skippat teét innan flyget,” skämtade George. ”Ska vi se efter vart våra allierade tagit vägen?”
”Vi checkar läget,” lade Chris in lite snabbt och drog på sig sina snöskor.

Tyskarna hade nu Hunnit fram till Kjetils portar och knackade på.
”Vi har spårat tre män!” skrek Klaus ”Öppna vid Führerns namn!”
”Jag kommer, jag kommer!” skrek Kjetil inifrån. (fråga mig inte hur alla förstod varandra. ”Don’t shoot the messenger” tror jag det heter.)
Kjetil öppnade dörren och släppte in Tyskarna vid ”Führerns namn”, som det så vackert hette, och började fråga vad det var tal om.
”Vi har spårat tre män hit och beordrar dig att visa oss var de är!” sa Hanz med en nästan majestätisk röst.
”Nejdå, här är bara jag och min dotter,” försvarade Kjetil. ”Jag skulle precis gå och lägga mig.”
Vid de orden så kände de tre tyska soldaterna av dagens hårda arbetspass och beordrade Kjetil att leta upp tre sängar åt dem. Norrbaggen kunde inte säga emot, han var rädd för att om han inte skulle vara tyskarna till hjälp så kunde vad som helst hända både honom och hans dotter. Han tänkte igenom hela situationen och sade.
”Det är bara att gå upp i rummet till höger, inte till vänster för där ligger min dotter. Jag vill inte att något ska hända henne. Det finns lediga sängar som ni kan använda.”
Sagt och gjort. De utslitna tyskarna gick upp till rummet i höger, hittade tre lediga sängar och somnade som utdöda djur.

Halvtimmen efter knackade det på dörren igen. (Jag tror ni kan lista ut vad som kommer hända)
”Vad vill mina herrar?” frågade Kjetil som gått runt orolig i huset. Sveket mot sina landsmän, lögnerna för tyskarna. Vad skulle han ta sig till?
”Nää!” började Charles. ”Vi tre grabbar var ute och vandrade lite, började känna oss trötta och bestämde att vi kanske skulle hitta någonstans att vila upp oss lite.”
”Engelsmän! Allierade!” tänkte Kjetil. ”Bra buissness,” tänkte han också innan han sade:
”Finns det hjärterum så finns det stjärterum, det är bara at stiga på.”
”Underbart, mannen. Vi är städade och rumsrena alla tre. Trötta som as, men det gör oss bara till människor.” svarade Chip
”Visst,” fortsatte Charles med en trött röst. ”och sängar är det vi behöver. George här borta börjar bli lite väl flummig när han inte fått sova.”
Kjetil hade inget annat val än att visa upp de tre männen till rummet i höger (inte till vänster för där sov hans älskade dotter) och de tre lediga sängarna. Engelsmännen sov som små griskultingar efter ett par sekunder.

På morgonen vaknade alla av tuppen som gol ute i hönshuset.
”Tyskjævler…”, ”Bloody vermins…” och ”Ihre Mutter…” dånade i hela huset. Möbler förstördes och rummet till höger låg i kaos när Kjetil kom inspringandes och försökte stoppa kalabaliken.
”Ta det lugnt, ta det lugnt! Kan vi inte göra så här att: Istället för att ni ska försöra hela mitt hem så tar vi oss alla en frukost med kaffe så att vi vaknar ordentligt?” 
Alla tyckte om denna idé, även fast onda blickar möttes och planer smiddes.
”Jag har kornflakes eller müsli att bjuda på.”
Engelsmännen var snabba med sitt svar: ”Kornfakes tar vi, snabb energi är bra om vi ska slåss efteråt.”
Norrmännen ville inte vara sämre och visade på vems sida de stod på ”Samma till oss!”
Tyskarna överlade lite men bestämde sig att visa hur man äter kornflakes. ”Vi tar det vi också.”

När frukosten var serverad så hördes det steg i trappan. på väg ner var den snyggaste brud de någonsin sett i sina liv. Alla vart helt förstummade när de såg den ängel som seglade ner. ”Pappa? Är min müsli serverad…?”

Och där! Där har ni lite statistik. Nio av tio tar kornflakes över müsli till frukost.

Advertisements
4 kommentarer leave one →
  1. 2 maj, 2009 15:05

    Hahahahaha 😀

  2. 6 maj, 2009 9:07

    så är det, jag lovar!

  3. Jenny permalink
    10 maj, 2009 1:22

    Haha, det var det bästa jag läst på länge!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: