Skip to content

re(n)sning

19 juni, 2009

När det inte finns mycket att skriva om, när man är less på internet eller när man bara inte har något vettigt att säga så finns det faktiskt något man kan göra. Och det har jag gjort (för någon vecka sen). Rensat lite i förrådet. Det ska denna historia handla om.

Det finns få saker som får mig att bli helt till mig. Alltså på riktigt riktigt. Ett av dessa saker är prylar i alla de former. Behöver itne vara något dyrt, nytt eller exklusivt. Det behöver inte vara vackert eller på något sätt praktiskt. Allt från gamla skivspelare från stenskivans tid till en klocka som endast visar binära tal. Det kan vara en gammal Norton eller Harley, en Gran Torino eller Trans Am. Det kan till och med vara en potatiskalare med ett massagehantag.
Men det som får mig att mest höjas till skyana är en sak som som jag på vippen vara att slänga med i skrothögen. En del av min uppväxt, en del av det som på många sätt och vis har format mig till den person jag är.

Jag minns fortfarande vilken lycka det var att vara ett barn med denna sortens leksak. Med denna sortens underhållning som ingen annan i kvarteret hade. Jag minns de lyckliga somrarna ihop med kusiner och släkt från nordens alla hörn och kanter. jag minns hur det var att sitta och vänta på att man kunde leka med denna sak.

Vad var det då jag hittade i förrådet som, enligt mig, är en sådan viktig sak för mig att jag känner mig mer tillfreds när jag pillar på än när jag… ja, gör vad som helst gentligen? Musik, öl, whisky, sex eller något annat kan inte mäta sig med den känslan.

Om ni svarar: ”En gammal raritet, en gammal leksak, ett monster av elektriska kretsar och kassetband” så är ni på rätt spår. Svarar ni: ”En Atari 130XE” så har ni helt rätt.

the board

Men vad är det som är så intressant med den här saken då?
Först har vi minnena som jag gått igenom. Jag har spenerad mycket tid framför den här saken. Det är ingen höjdarmaskin på något sätt. Andra satt med sina C64or medan jag satt md min Atari. Andra hade disketter, jag körde med band. Andra hade något som alla hade, jag hade något unikt.
Sen har vi sjävla känslan att hålla i en gammal dator, om man ens kan kalla det så. Jag får nästan en religiös känsla genom kroppen när jag håller i något som är jättegammalt.

the sticks
Inte nog med att datorn finns kvar, Tac-2 joysticken (den till höger) känns som om den vore helt precis lyft ur paketet den kom med. Bara detta kan väl ses som en bedrift då den är välanvänd. Bara detta fick mig nästan bli tvungen att byta byxor.

Men så är det ju så att en bandmatat atari inte är komplett med endast huvuddelen och spelkontroller. Man måste ju ha spel och något som kan läsa spelen. Och vad passar då inte bättre än Ataris egna XC12?

the reader
Lite synd bara att jag inte vet var felet ligger. För itne är livet så perfekt att man kan blåsa dammet av en gammal leksak, koppla ihop den och få det att fungera.
El matas in, den vaknar och alla kretsar och kort blir strömförande. men inget händer. Det fick mig att fälla en tår.

Så, glad midsommar på er alla. Jag dedikerar min midsommar till min ny-gamla döda leksak. Men finns det någon villig själ där ute som kan få liv i henne (ja, datorer är kvinnor) igen så tar jag gärna emot hjälp.

Deiadeira heter hon
Jag finns både här nere bland kommentarerna och thetinwicked (på) gmail.com. Om det nu finns en klurig människa bland mina läsare.

Advertisements
One Comment leave one →
  1. 8 juli, 2009 18:42

    Ta med den till stockholm någon gång så ska jag dra ihop hela skaran av datanördar för att försöka lista ut vad som är fel på den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: