Skip to content

dag 2

2 december, 2010

Det var sommar, höst vinter eller vår för länge, länge sen. I en stad nära eller långt ifrån där du är just nu. I staden finns en gata, det finns många gator men just denna specifika gata är en del av historien. För vid den här gatan fanns ett gult hus, en villa med två våningar.
Det var definitivt höst eller vinter.

Det var här er hjälte växte upp. Det var här han fick sitt första egna rum. Det var här han fick ta över sin fars/mors stereo då hans far köpt en ny (med CD-växlare). Det var garanterat höst eller vinter då fadern alltid köpte något speciellt (som han också hade nytta av) till moderns födelsedag… eller som julklapp.

Your first love
Det var riktigt länge sen jag fastnade för något som alltid hållt mig sällskap varthän jag än varit. Följt mig genom eld och vatten. Tröstat mig, värmt mig, gjort mig besviken och till och med gjort mig riktigt arg. Det må låta som en klycha, som att det kommer från en patetisk ensam själ som inte vet vad riktig kärlek är, vad älska är… Vad musik är.

Det var länge sen jag fick ta över den gamla luxor anläggningen med fyra viking högtalare. Det var länge sen jag satt i mitt rum och bläddrade bland alla vinylskivor och kassettband för att se vad det fanns för intressant. ABBA, Elvis, Katri Helena med mycket mera.
Jag tyckte tidigt att det var riktigt kul och intressant med musik, det var innan jag visste vilken stor del musiken skulle bli i mitt liv. Det var när jag som liten studsade runt i mitt rum och lekte att det var jag som sjöng, och antagligen var en stor plåga för mina systrar. Spelade ingen roll om jag var Paul Simon eller Millie Small, jag försökte sjunga med.

Den här tiden höll inte i sig så länge. Jag började istället lyssna mycket på radio, mest Mix Megapol eller MatchFM eller vad det nu hette på den tiden. Det var den enda kanalen som ”konstant” spelade musik. Jag brydde mig inte så mycket om vad jag lyssnade på för att vara ärlig, bara det var musik. Det vill säga, ända tills far lånade hem Bruce Springsteen.

Jag minns inte riktigt hur det var, men jag tror att det var en av hans arbetskamrater som hade köpt alla The Boss skivor på CD. Far kom hem en dag och bad mig bränna skivorna så att vi också hade ett par kopior. Sagt och gjort… Och jag lyssnade, och jag förstod inte vad jag hade hållt på tidigare. Jag började lyssna mer och mer på rock, eller rättare sagt, musik med riktiga instrument. Det var med The Boss jag började forma min musikaliska själ.
Jag började förstå det mörka budskapet i Born in the USA, jag kände plågan i The river, jag älskade passionen i Thunder Road och det vackra i det fula i My hometown. Jag visste att det fanns mer, mycket mer som jag inte hört.

Jag började intressera mig över vad för musik min klasskamtrater lyssnade på. Det var en vild blandning av Radiopop, Ebba Grön, The Cure, Broder Daniel, Nirvana, Marilyn Manson och Black Sabbath. Där det sistnämnda var något så otroligt spännande och bra så jag började leta efter musik på nätet. Det här var under Napster och 56kbpstiden. Som ni kanske kan gissa så var inte mina föräldrar så värst glada på mig. Jag gillade inte Napster så värst mycket, så jag lånade hellre CD-skivor och kopierade upp egna, om jag inte gjorde kassetter av skivorna. Jag är så mycket old school.

Efter det var det bara att springa framåt. Jag delade med mig av det jag tyckte var bra, tog del av andras musiksmak. Hittade nya intressanta band att lyssna på, lyssnade på sådant jag inte lyssnat på innan. Råkat ramla in på musik som jag aldrig trodde jag skulle lyssna på men som jag tycker är något så underbart vackert.

Där har ni det. Min första som alltid kommer finnas vid mig, i alla dess former.

I går: Introduce yourself
I morgon: Your parents

dag 1

1 december, 2010

Jehovas vittnen knackar… ringer på dörrklockan. Yrvaken och irriterad, ganska så mycket röksugen och kaffeabstinensig (det är visst ett ord!), letar jag upp morgonrocken och stapplar till hallen.
‘God morgon såhär vid…’ en av vakttornets spridare tittar på armbandsuret ‘…klockan tre på eftermiddagen.’
‘Jag jobbar nätter,’ mumlar jag fram med en precis-vaknat-andedräkt
‘Oj! Jag hoppas att du ändå skulle vakna nu och börja komma i ordning inför natten,’  säger den andra.
‘Ingen fara. Vad gäller det?’
‘Jo, Vi kommer från Jehovas vittnen och sprider den goda bokens budskap.’ svarar den förste av de två. ‘Har du ågra tankar om det, läst den goda boken?’
‘Visst har jag, men det är inget för mig, Ni får ha en bra fortsatt eftermiddag. Och lycka till.’

Efter några snälla ”Adjön” lämnas jag ifred, i min etta i Lund. Det är tomt här, stökit men tomt. Det är den första December och jag käknner att stiltjen här ska dö ut. Jag vill ha en storm, något att vakna till, något att skriva. Därför kommer här första dagen i en månadsutmaning som jag så snällt saxar från syrran.

Introduce yourself
Jag är en av det manliga könet. Jag heter Timo och jag bor som ni kanske redan läst, vetat tidigare eller tagit reda på, i Lund. Jag flyttade hit i somras när jag äntligen efter ett års uppehåll fick ett jobb på en onämnd industri via ett bemanningsföretag.

Jag gillar musik. Man kanske skulle kunna beskriva det mer som en love/hate-relation. Med tanke på att det finns så mycket bra och så lite tid. Mina favoriter är ändå (och fortfarande) Opeth. Mycket på grund av att de har låtar för varje sinnestånd man kan hamna i.
Jag gillar även film, men inte i samma utsträckning. Då sitter jag hellre och tittar på någon trevlig anime. Vad som helst går bra så länge det är bra tecknat. Ett avsnitt Naruto, eller varför inte en fredagsfilm a’la Ghost in the Shell (klassiker).
Jag sitter gärna och spelar något. World of Warcraft, Call of Duty: Modern Warfare 2 och StarCraft 2 är de tre spelen som ligger på delad förstaplats. Men hela den balansen kommer slås ut när Diabl0 3 släpps.

Jag är ganska så tyst av mig, det kan bero på att jag har riktigt svårt att uttrycka mig i tal. På fester sitter jag helst i ett hörn, lyssnar på samtal som pågår runtikring mig samtidigt som jag njuter av min öl. Det är inte så att jag är en som endast sitter i ett hörn, för när jag väl börjar komma med input så vet man aldrig vart det kan leda. Ofta leder det mot ett leende.
Jag är inte så tråkig av mig. Jag gillar att göra saker, problemet är att jag har svårt att hitta på saker att göra. Så jag känner mig som en levande paradox. Så jag har bestämt mig för att spara ihop en jäkla massa pengar och fixa lite klätterutrustning. För var man än är här på jorden så finns det alltid någon klippa någonstans som kan bestigas. Och dör man på kuppen, ptja, då skulle man kanske ha litat på sin höjdrädsla.

Det här är jag.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

jag är inte rasist, men…

26 september, 2010

Visst är den härlig, den svenska demokratin och den svenska friheten att tycka, tänka, skriva och säga det som man vill. Visst är det härligt att leva i ett demokratiskt samhälle där folk har en frihet som många andra länder saknar. Eller ska jag istället skriva: ”Visst var det härligt?”

För nu är Sverigedemokraterna i riksdagen och demokratin är som bortblåst, alla människors rätt att tycka och uttala sig utan att bli orättvist behandlade är någonstans i Sudan och gömmer sig med ord som integritet och medmänsklighet och solidaritet. Varför? Jo, för att Sverigedemokraterna knep över 4% av de röstandes röster. Och nu är det en härlig utsikt av förföljelse, förtryck och diktatur jag ser varje morgon jag vaknar. Vem kunde tro att ett litet parti kunde ställa till med så mycket oreda någon vecka efter att de blivit invalda. Och att det inte ens är Sverigedemokraterna eller sverigedemokrater som ställer till med oredan?
Eller har jag fel? Senast jag kollade tidningen så var det så att SD har störst förtroende här ner i Skåne. Och allra mest i Almgården, ni vet, grannen till Rosengård – där invandrare kastar sten på ambulans och brandmän, där invandrare hopats ihop och tvingas leva i dekadens. Tror ni att rasister och nazister vill bo i Almgården, så nära invandrarna?
Nej, jag tror att de flesta som bor i Almgården och har röstat på SD inte ska bli kallade rasister. De vet hur gammelpartiernas invandrar- och integrationspolitik går till, och hur det inte fungerar. Eller inte gör det i det här fallet.

Så jag är trött på att se ”Kan inte alla som röstade på sverigedemokraterna eller stödjer dem ta bort mig som vän. Det skulle vara skönt. Var ärliga nu. Vill inte vara de människorna nära.” som statusrad på fejjan. Det hela blir som på lekis: ”Jag vill inte bla bla bla” eller ska jag säga – Att göra en Ohly? ”Jag vägrar att bli sminkad samtidigt som han.
Om vi nu ska göra det demokratiska samhället till en lekstuga eller ett lågstadie så kan vi lika gärna sätta upp kameror i varje gatuhörn, buss, tåg – Ja till och med i din bil och sovrum. Vi kan ha öppna val där dina motståndare arkebuseras så fort de höjer armen (på ett onazistikt vis) och stödjer SDs politik. Vi kan ha gästböcker i våra hem där alla besökare måste skriva in sig så att staten kan hålla koll på vem du umgås med. Alla brev du skickar och tar emot kommer vara öppnade innan du, eller den du skickade till, får dem. Alla kan kontrolleras så att SD inte kommer in i riksdagen igen.
Vi kan, om du vill, ha en specialstyrka som ser till att demokratin efterlevs.

Jag vet, vi gör det så att vi endast har har ett parti att rösta på! Det tycker jag låter som en bra idé, då blir ju ingen missnöjd när man röstar var fjärde år, alla vinner! Vore inte det idealiskt?
Det luktar diktatur – Det är dit många svenskar omedvetet vill ta oss.

Ska vi? Du får ta första steget, jag kommer motarbeta dig. För jag bryr mig ärligt talat inte om du röstade för eller emot SD. Jag bryr mig mer om att du är mot eller för en demokrati. Jag hoppas på det senare. Vill du vara min vän?

Jag tackar nef för intressant läsning och för att hon fick mina fingrar att röra sig.

Ett inlägg, många partier

18 september, 2010
tags: , , , , , , , , , , , , ,

Det är mycket som talar om en blå regering även de kommande fyra åren, något vi kommer se i morgon, egentligen inget jag är förvånad över nu när Sahlin, Ohly och Wetterstrand inte kan prata ihop sig och få de rödgröna att i alla fall verka seriösa. Inte nog med det, både IF-Metall och LO har lyckats skjuta bort väljare med sina idiotiska kupper. Min systers kille fick ett samtal från IF-Metall där de frågade: ‘ ”Du ska väl rösta på söndag?” / ”Ja!” / ”Du röstar väl rött?” ‘. Idioti.
Fackförbund ska hålla sig ute ur politiken, jag har stor lust att hoppa ur IF-Metall bara på grund av skit som det här.

Och nu, efter fyra år, är vi vana med att leva med svek, lögner och något som är en början till en totalitär stat, så det spelar ingen roll vem som har makten i fyra år till. Jag säger inte att det hade varit bättre om de röda haft makten de här fyra gångna åren, och jag säger inte att det är bättre om de rödgröna får makten de fyra kommande åren heller. Det spelar någon roll vem som sitter i presid… Statsministertronen. De rödgröna och de blå har i princip samma politiska ståndpunkter. Så den stora frågan är vad DU tycker är viktigt.

Tycker du att jämställdheten är viktig och att det är i Sveriges bästa intresse att ha ett parti som vill att du inte får köpa ipren eller alvedon på Ica eller Coop. Ja, då kan du rösta på Vänsterpartiet. Plus att om du röstar (V) så får du, om du är kvinna (eller om du har en kvinna), en bröstpump.

Socialdemokraterna är det parti du ska rösta på om du känner att: ”Ptja, de här fyra åren har varit rätt så ok, det kan ju fortsätta på samma sätt”. För mycket mer spännande än så är inte Sahlins parti. Ändå klagar på vad Alliansen ställt till med på fyra år. Kom ihåg: (S) vill behålla skatten som den är, sänka avgiften för a-kassan och höja ersättningen från a-kassan. Så ser det ut hela vägen, du kommer alltså få tillbaka samma peng av din lön (om du arbetar), plus lite till. Vill du ha en gammal, ny regering – Du vet vad du ska göra.

Röstar du på miljöpartiet så tycker du antagligen om miljön och hatar pengar. Eller så har du pengar och vill jävlas med de som inte har pengar. Eller så hatar du landsbygdsfolk med pendlingsavstånd som får din jordenruntresa att vara en spottstyver. Rösta på (MP) om du vill att utvecklingen ska gå bakåt, om du vill offra allt för att hela Sverige ska bli en cykelväg.

Centerpartiet är i princip samma som miljöpartiet. Skillnaden är att de är gröna i blå kläder och istället vill förvandla Sverige till en vindkraftverkspark. Så vill du se snurrande propellrar i din favoritpicknickplats, ge Maud Olofsson och (C) din röst.

Tycker du om skolan? Ja, då stirrar du blint på Folkpartiet. Det gör du rätt i också, för det finns inget annat parti som lägger ner energi på att skolan ska bli så bra som möjligt. Förhoppningsvis är du också för ett totalitärliberalt samhälle också. Alltså att du har din frihet så länge du inte bär burka, eller har barn med dåliga betyg. Vill du att Sverige ska bli en fri diktatur? Då är Jan Björklund mannen, och (FP) initialerna, för dig.

Familjefrågor och en mänsklighet under Guds piska är vad som är viktigt för dig om du röstar på Kristdemokraterna. Det finns väl inget annat parti som tar hand om de Gudsfruktande äldre än (KD)? Hjälp dina mor-/farföräldrar, hjälp Hägglund!

Är du en som tycker att semantik är roligt? Att säga något som får en att tro en sak men egentligen säger en annan, då är du antagligen en av Fredrik Reinfeldts anhängare. Han sade att vi inte kunde jaga en hel ungdomsgeneration, vilket betydde att han tänkte ge den rätten till multinationella storföretag med sina baser i USA. När han nu säger att han ska sänka skatterna så kan jag tänka mig att det är förmögenhetsskatterna han tänker på. Vi säger såhär istället: Gillar du en socialdemokratisk politik i blå kavaj, rösta Moderat. De är ett arbetarparti… visst att du ska ha en lön som en kung för att dra nytta av det – men att vara Kung är ett jobb det också.

För att sammanfatta de stora partierna:
Rösta rödgrönt för en god välfärd med goda möjligheter.
Rösta blått för en god välfärd med goda möjligheter.

Sen har vi några av de mindre populära partierna:

Om du inte gillar invandrare och absolut vill ha lite smygdiktatur så ska du definitivt rösta på Sverigedemokraterna. Eller om du är helt säker på att tårtan är en lögn*. Röstar du SD så har du ändå chans att få martyrstatus, så mycket skit som du får stå ut med från alla håll och kanter.

Om du gillar, men inte gillar, EU så kan du rösta på Junilistan. Ungefär så.

Gillar du barnporr och stulen kultur (DVS: mänskliga rättigheter) så ska du rösta på Piratpartiet. De är nämligen det enda parti som bryr sig om människan. De vill införa ett privatliv på nätet. De vill få bort multinationella företags fingrar från vårt lagsystem. De vill hålla makten i Sverige och inte i Bryssel. De vill inte ha någon datalagring som senare kan säljas till högst bjudande. De vill att du ska vara fri. Orimligt, eller hur?

Feministisk initiativ är det partiet du ska rösta på om du hatar alla av det manliga släktet. Om du är en som inte rakar benen eller armhålorna, om du är en som tycker om att elda pengar och inte kan vänta på att vi ska få en drottning. Ja, då ska du rösta på Schyman och hennes (F!).

Glöm inte att rösta på ditt enfrågeparti!

*Det är alltså någon idiot som hackat SDs hemsida, kul men lite väl onödigt.

Update:
Såhär ser resultatet ut på applikationen ”riksdagsval” på fejjan.

Update II:
Robortpartiet radar upp partierna snyggt.

the superband

4 september, 2010

Det är för mig en svår uppgift att försöka få ihop det med tid till arbetslivet, privatlivet och blogglivet. Speciellt svårt blir det när man är sjuk och knappt orkar tänka på vad som ska göras innan det är kväll och man skulle ha gjort det man inte tänkte. Det som irriterar mer än det är att man dagen efter kommer att tänka på att något som gjordes inte skulle göras. Som till exempel världens bästa band.

Det hela går ut på att man plockar viktiga element som har med ett band att göra. Inte fler än fem, för ärligt talat: Ett band med fler än fem medlemmar ser bara töntigt ut.
Men ett band måste innehålla minst tre medlemmar, för vem fan vill lyssna på endast en batterist, gitarrist eller kazooist?

Därav bestämde jag mig för att skapa ett band, från andra i andra band. Något i form av ett band där endast de bästa får vara med i. Något som inte kan misslyckas – ett Superband. Jag bestämde mig tidigt att det inte ska bli vilken musik som helst, utan en härlig blandning av det ena och det andra. Trummor är ett måste, lika så gitarr och sång. Bas är ju självklart, för inte kan man ha ett band utan en bassist som är i vägen. Men sen då? Dragspel? Theremin? Kobjällra? Näe, jag bestämde mig för något annat.

Vi börjar med sång:
En riktigt bra pipa är viktigt i ett band. Utan en röst som får en att stanna upp en stund så blir man en i mängden. Därför är nog det här den viktigaste delen i ett band. Plus att utseendet är viktigt, men kommer ändå i andra hand. Därför bestämde jag att, om jag skulle plocka ihop några så skulle garanterat Hizumi från D’espairsray få plats framför mikrofonen.
Det om något bör ju bli tonårsflickornas dröm i ett superband… eller något.

Vad som definerar en bra gitarrist har ju lika många svar som det finns sandkorn i en sandstorm. Ska man ha själen som Neil Young har? Eller ska man vara tekniskt duktig som Zakk Wylde? Eller ska man kanske vara snabb som den där kinesen i Dragonforce? Nja, Jag vet inte riktigt. Så jag tänkte att jag väljer en jag verkligen gillar, en som många inet känner till. En som kan få bevisa att hon verkligen kan om hon vill. Den jag tänker på är Carrie Brownstien från Sleater-Kinney. Hon har attityden och rätt musikalisk touch. Och jag tror hon kan brassa på rejält när det behövs.

Att välja bassist är inget svårt. Men det blir ändå en liten överraskning. För det klassiska valet är att ta en kille med en elbas när det faktiskt går att få ut ett mycket vackrare ljud akustiskt. å någon av Cello grabbarna i Apocalyptica är vad jag väljer. Helst Perttu Kivilaakso (han med långa svarta håret), så har bandet lite stil också. Det bästa med ett sådant val är att hela bandet får mer rymd då man kan använda en cello till så mycket mer.

Och sen till det hemliga instrumentet. Inte för att det är ett så jättekonstigt instrument, men det finns ändå lite som gör det till ett lite lustigt tillval till ett band att ha. Mest för att det för de flesta anser att de bringar med sig ett oljud. Men vad kan man vänta sig av ett suberband? Ska man vara bäst så ska man höras. Päde Kistler från Eluveitie tar hand om säckpipan och flöjten. Dessutom behöver Eluveitie banta lite på medlemmar för att man ska se dem som ett seriöst band.

Den sista medlemmen tar hand om trummorna. Och som vanligt så står de alltid i bakgrunden där de hör hemma. Sist men definitivt inte minst. Tyvärr vill ju ingen komma o se ett band bara på grund av trummorna. Men jag har hittat en lösning på problemet. Det är att välja en batterist som alla VILL se. Hur enkelt som helst, jag sätter bara Animal längst bak så är mitt superband komplett. Han ska även vara den pressen får snacka med. Ingen annan får säga ett ord i bandet.

Jag tror att det där skulle bli en hit. Vad de än skulle hitta på för musik.

en fil för mycket

25 augusti, 2010

Här kommer ännu ett levnadstips till alla er som har något som jag kallar ”likavilsnasomtimo-syndromet”. Ingen kommer undan, och den som visat de starkaste symptomen är ingen mindre än Veronica, 25. Men inte ska jag klandra henne. Det är lika mycket ungens fel som inte kan ge tydliga signaler. Så som de flesta amöbor ger när de tror att de kan bli nästa karate kid.

Hur vet man att man har det där syndromet då?
Jo, har du någonsin gjort något som du ångrat nästföljande sekund, till exempel: ”Jag köper ett helt företag! Även fast jag har skulder upp till öronen.” Då har är du bärare av smittan.
Eller så kanske du har gjort något men inte vet om det innan det senare är för sent, till exempel: ”Det var det dummaste jag hört, att jag skulle ha blivit beskjuten!” – ”Umm, det har du!” – ”Oj!

Men det kan lika gärna vara så att man gör något urbota dumt, som att till exempel fila naglarna. Här nedan följer tips och råd hur man bäst går till väga och de absolut felaktiga sätten att fila sina naglar på.

För det första så behöver man naglar. Har man inga naglar så kan man lika gärna sluta läsa nu. Jo, jag menar dig, Börje! För det andra så behöver man något att fila med. Det jag rekommenderar är en nagelfil av valfri kvalitativ sort. Men även en kniv går bra, så länge den är utrustad med en fil. Bågfil, inte lika så.
Så länge det ser ut som en fil så går det utmärkt att använda den för sina naglar. Smärgelduk (finare sandpapper ämnat för metaller) fastklistrat på en pinne, eller varför inte bara låta fantasin flöda. Jag skriver det igen: Det mesta går bra så länge det ser ut som en fil.
Hur man senare går till väga är högst personligt, är man högerhänt så börjar man nog helst med att slipa till vänsterhandens klor med lugna och fina rörelser. Helst ska man röra sig från roten (och ut mot toppen) av nageln för att man inte ska fila ner nagelbanden samtidigt. När man är klar med ena handens fingrar så kan man börja med nästa, kom ihåg att det är riktigt ovant att använda ”fel” hand till slitgörat. Det viktiga är att ta det lugnt och försiktigt så att man gör rätt från början. Att stressa är dåligt, det är bättre att låta dejten vänta tjugo minuter extra än att man slarvar med naglarna.
Har man en robot som kan slipning av klor så går det utmärkt att ta hjälp därifrån.

När man är klar lägger man ifrån sig filen. Hamnar det i orätta händer kan ögon ligga i farozonen.

Varför behöver då patienter med likavilsnasomtimo-syndromet veta sådan här basic?
Jo, vissa av oss får lära oss den hårda vägen, det är vi som får vara rösten i mörkret och leda de blinda. Vi som gör alla saker fel hur vi än försöker hålla oss till den logiska banan. Vi som halvvägs ner i poolen från tionde metern kommer på att vi inte kan simma. Vi som kastar en kniv rakt upp i luften för att sekunden efter komma på att det faktiskt kan sluta illa… och göra ont.

Vi som inte visste om att en vinkelslip inte är ett substitut till en nagelfil.

Med andra ord: ”Jag har ont, jävla skitmaskin!”

namnbyte

12 augusti, 2010

Lika lätt som aftonhoran.se går till aftonbladets huvudsida byter jag härmed namn. Det där med att vara aku är rent av idiotiskt. speciellt när det blir ett namn till att hålla koll på såhär i ålderns höst. Jag har Jens, min lilla eldbollskastande demon, och Oliver, den andra demonen (han som helst sitter på en brassestol med en wirre i ena näven och en bok i den andra), att hålla koll på – de är lite som pinky and the brain. Och när man sen blandar in ett tredje namn att hålla koll på blir lika svårt att hålla koll på Jan Björklunds kloakråttor. Och är man en gammal och oredig (som jag) så behöver man ta det lilla lugna med all förvirring som kan ske.

Här nedan finns en sann konversation. De som pratar är Oliver (O), Jens (J), Jag (Timo [T]/Aku [A] beroende på vad saken gäller):
O: Oj! Jag läste precis att DN blivit polisanmälda.
J: GRAAAAAH – taste my flamy flames!
O: Sluta nu din lilla påskhora!
J: Men, men, men. Jag är ju farlig!
A: Det ska jag blogga om!
T: Meh! Barnporr är…
O: För i helvete! Ska du mjölka ut hela skiten, låt kossan sova ibland.
J: Mjölkmjökmjölkmjölk…
T: …tråkigt.
A: Vadå kossa? Du kan vara en kossa.
T: Men jag vill blogga om sådant som jag…
A: Dessutom så är inte kor från denna planet.
J: …mjölkmjökmjölkmjölk.
A: De kommer från…
T: HÅLL KÄFTEN!
J: Okäj!
T: Låt mig bara säga att – Från och med nu så ska ni betala hyra! Jag är trött på att sitta tyst i ett hörn och höra er tre tjafsa om dittan och dattan!
O: Hyra? Vad sägs om lite intellektuella tankar och kommentarer som betalning?
T: Oliver får stanna, ni andra: DRA!
A: Ha! Det är jag som bloggar!
J: Jag vill inte!
T: Aku, jag ska bevisa för dig att även jag kan!
J: Jag vågar inte!
O: Jag och Jens är ett så kallat ”package deal”.
T: Jajaja. Jens, du rör dig inte ur fläcken. Det här är mellan mig och A-”Lee van Cleef”-ku.
J: Jaaa! Eat my flamy flames!
A: Aj fan! Sluta kasta eldfjuttar i mina ögon. Ett alter ego kan ju bli blind för mindre.
T: Håll käften din jävel!

Ungefär så gick det till (eller så skrev jag en kommentar under mitt egna namn) Nu är jag i alla fall Timo, inte aku. Jag bjuder på lite temamusik för att fira ödemarken som han lämnar efter sig.

PS: Bloggens utseende får en utseéndeuppdatering inom en snar framtid. DS: